Doktorander är inte utsatta

Ett förslag finns ute att förbjuda finansiering av doktorandtjänster med stipendier. Det är ett ovanligt dåligt sådant som på sikt hotar forskningsmiljön i Sverige.

Stipendier är ett sätt att finansiera allt från konstnärlig verksamhet till forskning, ge extra bidrag till duktiga elever i grundskolan och hjälpa studenter finansiera studieresor. Det är ett bra sätt för det privata näringslivet och privatpersoner att ge tillbaka till civilsamhället. För forskarvärlden har stipendier länge varit en viktig del av finansieringen. Verksamheten på de svenska universiteten är beroende av både statliga bidrag och tillskott från privata stipendieinitiativ, särskilt inom områden som ekonomi och medicin.

Allt fler röster höjs dock för att stipendier är en dålig finansieringsform för doktorander. Fackliga organisationer och studentkårslobbyn försöker utmåla stipendier som slavkontrakt om ger dåliga villkor. De kräver att alla ska infogas i en fast tjänst som anställd på universitet, med offentlig finansiering. Ett krav som även utredningen ”Trygghet och attraktivitet – en forskarkarriär för framtiden” ställde sig bakom, förmodligen starkt påverkade av ovanstående organisationer.

Det finns två stora problem med detta. För det första är det antagandet om att doktorander är en utsatt grupp och att det är en social rättighetsfråga. Med tanke på de omfattande rättigheter svenska studenter har haft under hela sin (avgiftsfria) studietid är det tämligen märkligt att försöka måla upp en doktorand i nationalekonomi på handels som fått finansierad utbildning som en utsatt person.

Som doktorand gör man en viktig investering i sin egen karriär, som ger fler möjliga förmåner i framtiden. Ingen forskartjänst är heller något tvång, människor väjer frivilligt att doktorera, både med och utan stipendier.

Är det dock villkoren som är det viktiga är det inte en svår sak att lagstifta om dessa snarare än att förbjuda alla stipendier. Som att alla stipendiefinansierade doktorander ska ha rätt till sådant som sjukpenning.

Den andra frågan gäller det faktum att stipendier är en viktig del av den svenska forskningsfinansieringen.

Om det privata inte får tillåtelse att bidra till svensk forskning måste staten, med skattepengar, stå för hela kakan, något som det inte finns möjlighet till idag. Med mindre finansiering kommer det bedrivas mindre forskning, vilket kommer påverka hela landet negativt.

På vissa institutioner kan det bli tal om att man tvingas gå från tio doktorander till två, och därmed även skära ner på andra tjänster.

Tre professorer skrev på Svenska Dagbladets debattsida förra veckan att förslaget att kategoriskt förbjuda stipendiefinansiering är skadligt för svensk forskning. Man bör lyssna på dem. Frågan är viktigare är studentkårernas lobbyarbete, de riskerar undergräva vår allmänna konkurrenskraft när de försöker framställa en privilegierad grupp som utsatt.