Förstklassigt i Bjärnum

Recension

”Vincent” av Leonard Nimoy

Översatt och bearbetad av Fredrik Gunnarson

På scen: Fredrik Gunnarson

Ljus och scenbild: Carina Persson

Teknik: Martin Liljegren

Ett arrangemang av Bjärnum Stadsteater

Förra sommaren gjorde Fredrik Gunnarson succé med monologen ”Kontrabasen” i sin egensnickrade teaterlada på Verumsvägen 33 och nu är det åter dags att vallfärda till Bjärnum. För Gunnarson har gjort det igen; en förstklassig föreställning med förstklassigt skådespeleri! Årets pjäs är skriven av Leonard Nimoy (mest känd som Spock i Star Trek) och handlar om Vincent van Gogh:s kaotiska liv och leverne. Ett konstnärskap kantat av manodepressiva vändningar, hopplösa förälskelser, visioner och otålighet, och ett knivsuddsbalanserade på vansinnets gräns. Inledningsvis är det brodern Theo som håller en slags minnesstund – här återfinns Vincent enbart som formuleringar i en brevskörd – men successivt övertar konstnären allt större del av talutrymmet. Berättelsen blir bådas och den hisnande historien, som rymmer allt från avskurna förbindelser till avskurna öron, skildras ur bägge brödernas perspektiv.

Fredrik Gunnarson gestaltar syskonen van Gogh med häpnadsväckande intensitet! Ofta använder han sig av ett medvetet trevande, ”han… äh… äh … han… äh…”, för att sekunden senare leverera en sylvasst fraserad fras. Blixtsnabbt byter han skepnad. Det bråddjupaste allvar följs av rödkindad lättsamhet. Därefter, när man minst anar, kommer en plötslig pisksnärtsaggression. Det vimlar av tvära kast och stycket kräver att man verkligen vågar vila i både texten och tystnaden. Den förmågan har Fredrik. Han tyglar manuskriptet som den mästerligaste dirigent och lyckas få repliker som ”Jag säger inte att han var otacksam, men jag tycker det” att bli komiska karameller.

Årets uppsättning genomsyras också av en finurlig visualitet. Sex stora speglar förvrider perspektiven på ett ”kyrkan i Auvers”-aktigt vis och ett oändligt antal små lampor skapar tillsammans med den syremördande rökmaskinen ett smått magiskt scenrum. Visst blir det lite temposvagt i samband med scenförändringar och klädbyten, men samtidigt mår publiken nog bara bra av att få några andningspauser från den annars närmast otäckt höga koncentration som föreställningen förväntar sig av såväl skådespelare som åhörare. Det finns en nerv i den här uppsättningen som saknar motstycke. Från det inledande Theohandslaget till avslutningen där Vincent sitter uppskrämd på en stege, längst bak i rummet. Som en fågel utan flyktmöjligheter.

Det förbluffar mig att en person (Vincent) kan ha så många ansikten. Elak, översocial, snäll, bitter, generös, galen. Allt utom logisk. Och det fascinerar mig att en person (Fredrik Gunnarson) kan gestalta allt detta med sådan skärpa och trovärdighet. Imponerande!

”Vincent” av Leonard Nimoy

Översatt och bearbetad av Fredrik Gunnarson

På scen: Fredrik Gunnarson

Ljus och scenbild: Carina Persson

Teknik: Martin Liljegren

Ett arrangemang av Bjärnum Stadsteater