Många besökare på Bjärtondagen
Alla ville hälsa på Bjärtonveteranen Olle Tornerefelt, nästkusin till en av grundarna och i princip född på fabriksgolvet, när Bjärtondagen på lördagen arrangerades vid muséet. Mest överraskad blev han nog över mötet med Göte Johansson – en gång provspelare på företaget.
– Jag hade inte känt igen dig om du inte sagt att det var du, sa han och log.
Göte Johansson som senare blev lärare på den kommunala musikskolan mindes tiden med glädje:
– Jag hade i uppgift att kolla så att det inte skramlade i banden. Och så förstås att lacken satt bra och strängarna stämde i oktaven.
– Sedan fick man tillbaka dem och fick fixa lacken, skrattar Olle men tillägger att det inte var särskilt många fel, för kvalitetsmedveten var man på Bjärton.
Och det är säkert sant, för annars hade gitarrerna från Bjärnum knappast vunnit pris i Los Angeles 1963.
Totalt tillverkades omkring 100 000 gitarrer på orten under åren 1956-1990. Som mest var 60 personer anställda.
Ett par av instrumenten, som allmänheten tagit med sig, fanns att beskåda inne på muséet.
– Det här är en häftig, ovanlig modell. Jag tror att den är gjord på 50-talet, sade samlaren Olof Friberg om sin P-46, men blev genast rättad:
– Slutet av 50-, början på 60-talet. Jag vet för jag jobbade där då, inflikade Lennart Johansson, en gång springpojke på Bjärton.
Företagets 70-årsjubileum uppmärksammades hela dagen och avslutades inte förrän strax före midnatt. Till mångas glädje dök även Peps Persson upp bland besökarna under eftermiddagen.
– Jag är här för att lyssna på intervjuerna, sade han med en nick mot scenen där Bertil Nilsson var i full färd med att fråga ut Olle Tornerefelt.
Har du själv någon Bjärton-gitarr?
– Nej, tyvärr inte. Bara andra.
På scenen var vetgirigheten stor.
Varför blev gitarren så populär, tror du? frågade Nilsson Tornerefelt.
– Den är ett lätt instrument att ta med sig, jämför med ett piano! Och lätt att spela på, man behöver bara kunna tre ackord.
– Musikläraren skakar på huvudet men det är helt sant.
