Kortare, inte friare arbetstid
Debattsidorna får emellanåt besök av de som vill se kortare arbetsdagar. Inte sällan har debattörerna miljöpartistisk hemvist, och får allt annat än ovationer. Men något har hänt under de senaste åren. Även arbetsgivare ser kortare arbetsdagar som både möjliga och mer effektiva.
Med tanke på all psykisk ohälsa som går att relatera till arbetslivet, är det naturligt att det kan följa en debatt om hur vi uppnår bättre balans. Däremot brukar det sällan rymmas tankar kring förkortade arbetsdagar.
Hur kommer det sig att det ses som ett hot att jobba mindre? Om produktiviteten bibehålls, eller till och med ökar, varför då envisas kring arbetstiden? Är det inte resultatet som räknas?
Ännu en viktig fråga bör tas upp: den om arbetsplats.
Måste vi alla först förflytta oss från hemmet, för att vid arbetsdagens slut ofta mödosamt ta oss hemåt igen. Att vissa dagar kunna slippa denna stress borde vara en självklarhet.
Flexibilitet på en arbetsplats ökar i efterfrågan vid rekryteringar. Lönen är inte längre det viktigaste. Snarare sker det en värdeförskjutning mot att vilja ha ett liv fyllt av självstyrd tid.
Det handlar inte längre om någon utopisk dröm framtänkt av utskällda miljöpartister. Förändringen har redan skett. Det är bara först nu den nått igenom bruset. Det är inte längre särskilt revolutionärt att vilja arbetstidsförkorta. Så vad har vi då att förlora? Eller annorlunda uttryckt - Jobbar vi för att leva, eller jobbar vi för att skynda på döden?
Mathias Grimpe
