Mittenregeringar

Statsvetaren Leif Lewin menar i en debattartikel i Svenska Dagbladet att en mittenkoalition är en möjlighet i nästa val. Den skulle som vågmästare söka stöd för sin politik genom hoppande majoritet. Fördelen skulle vara att varje fråga diskuterade och bedömdes på egen merit istället för den flockmentalitet han menar att blockpolitik leder till. En vågmästare måste vara duktig på att lyssna på alla. Han pekar på att Olof Palme gjorde det möjligt för Ola Ullsten att bli statsminister genom att Socialdemokraterna lade ner sina röster. Löfven skulle kanske vara mer intresserad av att splittra alliansen för att få behålla ett relativt stort inflytande än att hindra Annie Lööf från att bli statsminister.

Det är lätt att avfärda, särskilt med tanke på att det inte går bra för Folkpartiet i opinionen. Men det svenska politiska landskapet har förändrats så mycket att det inte finns några skrattretande kombinationer eller osannolika regeringsalternativ längre. För bara något år sedan verkade ett samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna i regeringsställning otänkbart, för att inte tala om under Fredrik Reinfeldts tid. Nu finns det stöd för ett sådant samarbete i minst en falang och inte längre så stora skillnader i politiken att det blir ett hinder.

Något som också skulle tala för en mittenregering är att väljarna är trötta på blockpolitik. Flest ville se en blocköverskridande regering i det förra valet. De menade förmodligen snarare ett S-M-samarbete men det visar att väljarna är öppna för nya konstellationer.

Efter den här mandatperioden är det frågan om S kommer att kan få med sig småpartier i regeringsställning. Miljöpartiets katastrofsiffror lär bli bättre, men skadan på deras politik och trovärdighet är så stor att det inte är säkert att de överlever en valseger till.

Kanske heter Sveriges nästa statsminister varken Lööf eller Björklund. Men okonventionella regeringskonstellationer är inte längre otänkbara.