Fängslade svenskar utan kon­se­kvenser

Det har nu gått 14 år se­dan den svenske jour­na­listen Da­wit Isaak fängslades i Eri­trea. Hoppet att få honom fri­given har hela tiden funnits, och svensk di­plo­ma­ti har bedyrat att allt som står i dess makt har ut­fö­rts. Ändå, på 14 år borde väl mer ha kun­nat ske.

Da­wit Isaak inte är en­sam om att sitta fängslad utan att ha be­gått nå­got brott utan för att ha ut­fö­rt ett jour­na­lis­tiskt ar­be­te. Den svenske för­läg­ga­ren Gui Minhai för­svann 2015 från sitt se­mes­ter­hem i Thai­land och fö­rdes till Kina. An­hö­riga har mi­ni­mala möj­lig­heter till kon­takt med honom, och all kon­takt både över­vakas och cen­su­reras av ki­ne­siska myn­dig­heter.

Kina hävdar att Gui Minhai inte läng­re vill vara svensk med­bor­ga­re och att svenska myn­dig­heter inte ska er­bjuda hjälp. Men de tre kol­le­gor som blivit fri­givna re­do­gör tyd­ligt för att allt re­gis­serats från statens sida.

Ny­li­gen be­sökte Eri­tre­as ut­ri­kes­mi­nis­ter Osman Saleh Sve­ri­ge och en eri­tre­ansk kul­tur­fes­ti­val. Han be­hövde inte be­fatta sig med frå­gan över hu­vud ta­get. An­led­ningen är Sve­ri­ges tysta di­plo­ma­ti.

Riksåklagaren valde för­ra året att inte ta upp den eri­tre­anska re­gimens brott. Nå­gon för­un­der­sökning kring Da­wit Isaaks fängs­lan­de skulle inte in­ledas.

Att Gui Minhai in­ne­har ett svenskt med­bor­gar­skap har ty­värr inte in­ne­burit nå­gra för­delar för honom. Inte kan det väl vara så tra­giskt att han­dels­för­bin­del­ser går före brott mot mänsk­liga rät­tig­heter?

Mathias Grimpe