Både råd och beska sanningar hos Wolff

Lina Wolffs förra bok, romanen Breat Easton Ellis och de andra hundarna, innehöll tre olika, rätt fristående delar med ett par återkommande personer som band ihop berättelserna. Wolff använder samma grepp i sin nya roman, De polyglotta älskarna.

Ellinor söker en man på nätet. Hon är intresserad av manlighet och har för övrigt rätt mycket av den varan själv. Den ”jobbigaste biten är innan man får av sig kläderna” och kan gå i säng, meddelar hon. Prosan i den här delen är avslipad och nedtonad och manar snarare fram en rad bilder än mänsklig närhet.

Så möter hon och flyttar samman med Calisto som är kritiker. Att behandla någon som skit ger makt, hävdar han. Det ger i sin tur fart, som om man sprang på ett band när det rörde sig framåt, inte bakåt. Det där förtrycket är ett viktigt tema i boken och har ofta sexuell karaktär.

Calisto ”har bara älskat en kvinna i sitt liv och den kvinnan är död. Det är därför han irrar runt. Som en vålnad ...”, berättar hans hustru som är blind. Där börjar mina varningsklockor ringa. Den sortens kärlek blir ju lätt kolorerad. Senare säger den blinda att ”köttet vill ha sitt”. Det är nog snarare det motivet Wolff undersöker.

En man är också en predator, deklarerar Max, den person som tar över berättarrollen i den andra delen. Han är författare och har skrivit det manus Calisto ska läsa och som kommer på avvägar. Manuset heter som romanen, De polyglotta älskarna, och spelar en viktig roll i historien.

Max berättar om sig själv och sitt liv i en mångordig svada, där stilen ofta blir dekoration och i överkant blommig. Han drömmer om att hitta en älskarinna som kan lika många språk som han själv, elva. Det skulle ge dem ”en sömlös kommunikation” och möjliggöra ”fysiska och verbala överdåd”. Ja, hon ska förstås också ha ”enorma, vita bröst”.

Det handlar alltså om den manliga blicken och det manliga begäret men också om allt som det är lierat med, som ett gränslöst språk och därmed en total närhet. Men också Max använder erotiken som ett maktmedel.

Den tredje delen är en krönika där en adlig, romersk dam berättar om släktens nedgång och fall. Max fick en fristad på deras grandiosa sommarställe när han arbetade på sin roman. I den fogade han då också in det som hände mellan människorna i huset.

Det vimlar av råd, påståenden och sentenser om kärleken i romanen, dess natur och onatur, dess irrvägar och oväntade turer, ofta tillspetsade. Samtidigt, och särskilt när tonen höjs och orden faller mer ogarderade, sägs en hel

del beska sanningar.

Det finns en rad sådana dramatiska och våldsamma scener men däremellan blir texten ofta lite stillastående.

Det är som om Wolff behöver berättelserna mer än de personer som återger dem, skrev jag om Wolffs förra bok. Här är det nästan tvärtom. Personerna finns visserligen med i varandras berättelser men de hör inte självklart ihop. Man kan få för sig att Wolff haft de här tre gestalterna någorlunda klara innan hon pusslat ihop dem i efterhand, som i ett läggspel.