Sven-Ingvars firar 60 år på scen

– 60 år är ofattbart. Jag fattar inte riktigt det. Men det har verkligen varit en resa, säger Sven-Erik Magnusson, som själv snart fyller 74, på telefon i turnébussen innan bandet ska stanna till på en mack och köpa var sin ”kôrv”.

Turnén innehåller bara sex spelningar, varför?

– Vi är lite bekväma av oss. Vi har varit lediga i sommar. Vi vill inte heller ligga ute längre än fjorton dagar, så det här känns lagom.

Allt började i Slottsbron, tre mil från Karlstad. Sven-Erik Magnusson började tidigt intressera sig för musik.

– Jag spelade först klarinett i musikkåren ett tag, sedan jazzade jag med ett gäng kompisar.

Hans stora favoriter var Earl Bostic och Benny Goodman. Men när hans kusin kom hem med en vevgrammofon och en platta med Rock around the clock med Bill Haley blev han såld på rock’n’roll. 14 år gammal bildade han Sven-Ingvars tillsammans Ingvar Karlsson och Sven Svärd.

I början spelade de covers på amerikanska rocklåtar och fick snart även börja spela in skivor. Men det stora genombrottet kom 1961, när Sven-Erik Magnusson sjöng Te dans mä Karlstatösera på rungande värmländska.

Varför blev den så populär, tror du?

– Ingen hade spelat på det sättet tidigare. Texten var ju skriven på värmländska så det var ingen plan att börja sjunga på bred dialekt, men det gick ju hem.

1964 tog bandet sig in på Svensktoppen med Fröken Fräken som gick direkt in på förstaplatsen. Veckan efter gick Min gitarr in på andra plats. Och så såg det ut de kommande åren. Hitlåtar som Säg inte nej, Kristina från Vilhelmina, Det tror jag inte på och Vid din sida avlöste varandra och deras skivor sålde guld.

Efter några års framgång satsade Sven-Ingvars på att spela in långfilmen Under ditt parasoll (1967). Filmen sågades av kritikerkåren och publiken svek. Sven-Ingvars förlorade flera miljoner på filmäventyret.

– Vi trodde att det skulle vara en bra utveckling för oss att hamna på filmduken, men det gick åt helvete, säger Sven-Erik lugnt.

För att rädda ekonomin tipsade hans blivande svärfar bandets kamrer om att de skulle ”göra något med Fröding”. Så 1971 gav de ut ett album med låtar där de hade tonsatt Gustaf Frödings dikter och det fick lysande recensioner.

– Det gjorde att vi kom tillbaka på banan igen.

I slutet av 80-talet spelade Sven-Erik Magnusson på klubbar med gruppen The Few, som senare blev Black-Ingvars, och då kom han på att hans eget band skulle spela rockigare musik. Det fick de sedan manifestera på Hultsfredsfestivalen 1991 inför en betydligt yngre publik än de var vana vid.

– Att stå på stora Hawaiiscenen och se det stora publikhavet gilla Sven-Ingvars, det var häftigt.

När Ingvar Karlsson lämnade bandet för sex år sedan kunde det ha inneburit slutet för Sven-Ingvars.

– Många undrade om vi skulle sluta och när jag fick frågan ”ska du hålla bandet vid liv?” då var jag tvungen att fråga vad Ingvar tyckte. Och han sa ”Sven-Erik, du måste ta hand om bandet och köra på. Det är så pass många som vill det.” Det var skönt att höra det.

Finns gnistan kvar?

– Absolut! Det är lika roligt att vara ute och spela de här låtarna. Det är publikens förtjänst också. Det är magiskt att höra applåderna när man går upp på scen, då känner man att “det här blir kul”.

– Vi har förnyat oss hela tiden och hållit oss à jour, så jag skulle säga att vi fortfarande är kvar på toppen.

Hur skulle du beskriva Sven-Ingvars musik?

– Folkrock. En del kallar oss för dansband. Men vi har inte spelat den genren på 25 år. Men vill folk dansa så får de gärna göra det.

Ni har spelat in över 400 låtar, vilken är din favoritlåt?

– Anita. Det är en av de vackraste kärleksdikterna som har skrivits och jag tycker faktiskt att jag har lyckats tonsätta den.

Medlemmarna har kommit och gått genom åren. Sedan fyra år tillbaka spelar Sven-Eriks 35-årige son Oscar Magnusson i bandet.

– Han är fantastisk! Han är kapellmästaren, gör låtlistorna och spetsar arrangemangen, så jag har kunnat koppla av lite på senare år.

Vad säger du då, Oscar, hur är det att spela med sin pappa?

– Trevligt! Vi är rätt bra på att skilja på hemma och jobb.

Varför tror du att det har gått så bra för Sven-Ingvars?

– Det finns något genuint och äkta. Då menar jag inte bara i musiken, utan att pappa och Ingvar började som musikanter, de är samma personer fortfarande trots att de varit med länge i branschen.

Vad kan publiken förvänta sig som ska se er i Tomelilla?

– Ett jäkla bra band och en grym sångare med en låtskatt utan dess like, säger Oscar Magnusson.