En fantastisk historia med hårfin precision
Har man sett en bild av Sofi Oksanen glömmer man inte så lätt hennes markanta utseende, val av smink, kläder eller allraminst hennes aparta frisyr. Det är en mask, som effektivt döljer sitt innehåll. Sofi Oksanen är en skarpt intelligent och litterärt briljant författare, tveklöst en av de främsta i Norden.
Just Sofi Oksanens egen långa och mångfärgade dreadlocks kan ha varit ett slags utgångspunkt för hennes femte roman, Norma. I varje fall är nog en viss besatthet i hår nödvändig för att trigga igång de fantasier, som ligger till grund för den här romanen, vars kärnpunkt är de udda egenskaperna hos en ung flickas hår. Det talas lika mycket om hår i Norma som i Americanah av Chimamanda Ngozi Adiche, en annan av vår tids mest lysande romanförfattare, och som också håller sig med markant frisyr. I övrigt ska vi inte hårdra likheten mellan de två alltför mycket.
Norma är en kvinna på ungefär trettio år, och hon råkar ha ett hår av ännu märkligare slag än Sofi Oksanens eget. Det växer metervis per dygn och beter sig också i övrigt tämligen magiskt. Dessa abnorma egenskaper har förekommit tidigare i Normas släkt och lett till stora problem för den som drabbats. Normas mor Anita har försökt skydda Norma så gott det har varit möjligt men fallit för frestelsen att göra affärer med håret. Löshår av god kvalitet har blivit en mycket lukrativ handelsvara, och inom släkten finns en klan, som är verksam i branschen. Normas mor blir invecklad i särdeles ljusskygga verksamheter, som också innefattar organisation av ”barnfabriker” och surrogatmödrar. Klanen styrs med brutal järnhand av Lambert, exmake till Anitas bästa väninna, som numera blivit spritt språngande galen, sedan hon rökt magiskt hår som en drog.
Den minst sagt rafflande handlingen är i sig lika häpnadsväckande som egenskaperna hos Normas hår. När romanen börjar har Anita just omkommit i tunnelbanan, och Norma försöker utröna om det var en olycka eller inte. Ingen i klanen vet att det hår som Anita levererat är Normas, alla tror att det kommer via hemliga affärsförbindelser i Ukraina. Intrigen rasar på, och mer ska inte avslöjas.
Norma har alltså inte samma teman som i Oksanens senaste romaner Utrensning och När duvorna försvann, som ju med skärpa borrar sig in i Finlands och Estlands nära förflutna med krig, svek, ockupation och mänskliga lidanden – Oksanen har ju både estnisk och finsk bakgrund. Det finns då större släktskap med hennes andra roman Baby Jane, som tematiserar ätstörningar, något som författaren medgivit att hon lidit av, och som hon i Baby Jane bearbetat i romanform dock inte alls självbiografiskt.
Det hade varit lätt att bara skaka på huvudet åt en så sjövild historia, som den Sofi Oksanen drar i Norma, men hon är nu en sådan fantastisk berättare, att man ohjälpligen rycks med. På slutet blir man också helt överraskad av den oväntade upplösningen. Men lika storartad och angelägen som Utrensning eller När duvorna försvann är inte Norma.
Norma
Författare: Sofi Oksanen
Översättare: Janina Orlov
Förlag: Albert Bonniers förlag