Fantasifullt fusk och häftiga skrattsalvor

Kanske har jag aldrig gjort det. De flesta farser brukar vara stöpta i ungefär samma form och är för det mesta – ärligt talat - tämligen trista. Men i Michael Cooneys ”Rakt ner i fickan” bryter man guschelov mot de flesta farsregler. Inte ens ett litet vänsterprassel alltså så långt ögat och örat når. Nejdå, pjäsens huvudperson, Erik Svahn, älskar sin hustru Linda, och han har inga tankar på att hoppa över skaklarna. Det är bara ett litet problem: han har fått sparken från jobbet och vill inte berätta det för den stackars Linda.

För att rädda ekonomin och få pengar till hyran har Erik satt i system att bidragsfuska, en inte alltför ovanlig sysselsättning i vårt kära fosterland. Det är bara det att Eriks fusk bräcker allt man någonsin har hört talas om. Eriks fantasi har inga gränser. Med hjälp av diverse lögner och falsarier, den ena mer fantastisk och uppfinningsrik än den andra, lyckas han få Malmös godtrogna sociala inrättningar att glatt och regelbundet förse honom med likvida medel. Han drar även in inackorderingen, den något enfaldige och samvetsömme Göran Bengtsson, i sina bedrägliga övningar och trasslar naturligtvis ohjälpligt in sig i en härva som han omöjligt kan ta sig ur. När så en nitisk kontrollant från Försäkringskassan, eller varifrån han nu kommer, knackar på för att kontrollera vad den förslagne Erik Svahn egentligen har för sig blir läget kaotiskt – minst sagt.

Regissören Edward af Sillén, som också har gjort en superb översättning av Michael Cooneys pjäs, har skruvat upp ett halsbrytande tempo. Och allting fungerar alldeles utmärkt tack vare utsökta skådespelarinsatser. Från den gångna sommarens hyllade uppsättning på Krusenstiernska Gården i Kalmar återstår endast tre aktörer: Allan ”Svensson Svensson” Svensson i rollen som den förslagne Erik Svahn, Carina Lidbom som hans hustru Linda och Lotta Thorell som den barska ”överkontrollanten” Fru Höök. Övriga figurer har rekryterats på hemmaplan. Och de val som gjorts är helt enkelt perfekta. Mitt i prick! Birgitta Rydberg har förmodligen aldrig varit roligare! Här får hon ta ut svängarna rejält och det gör hon också, samtidigt som hon visar att hon är en komedienne av allra högsta klass.

Robert Rydberg, som har fått det tveksamma nöjet att gestalta den inte alltför begåvade men lättledde inackorderingen, Göran Jansson, är också superb. Hans lätt östgötska dialekt gör honom om möjligt ännu roligare. (Förlåt alla östgötar!). Kryddan Peterson är också magnifik att skåda och höra som den där ”kontrollanten”. Bara hans mimik är värd entrépengen och lite till. Även hans apropå-kompis Fritte Friberg, som den mycket ”förstående” Doktor Meyer, gör gott ifrån sig. Han är omåttligt fånig – och typisk. Även övriga aktörer gör förstås det som behövs och lite till. Carina Lidbom är rutinerad som få och passar som hand i handske i sin roll som den helt oförstående Linda Svahn, Kalle Rydberg, som Farbror Bertil, är festlig både som levande och död och Niklas Jönsson är fullständigt trovärdig som den vilsne begravningsentreprenören Steenman. Återstår bara stackars Stina Nilsson som fått uppdraget att spela den fånige Göran Janssons fästmö. Hon är naturligtvis bra hon också, även om rollen är liten.

Bidragsfuskarn själv, pjäsens huvudperson, spelas alltså av Allan Svensson. Han är storartad, fruktansvärt rolig och har en tajming i absolut mästarklass. Förmodligen skulle han kunna få bronsgubbarna i Optimistorkestern på Södergatan i Malmö att släppa sina instrument och bryta ihop av skratt, om han bara ville. Att Svensson över huvud taget överlever och bemästrar det minst sagt uppskruvade tempot är ett under. Normalt sett skulle han ha säckat ihop redan före paus.