Intensivt och levande och dotter

Sara Mannheimers tredje roman Urskilja oss har formen av en tågresa från Stockholm till Göteborg. Och det mycket konkret. Kapitlen heter Södertälje S, Katrineholm, Hallsberg och så vidare. En liten klocka i ingressen till varje kapitel anger ankomsttid till respektive station. Under dessa få timmar reser Sara – romanen handlar verkligen om författaren själv – också igenom sitt liv med sin mor, som hon räknar med ska möta henne i Göteborg.

Urskilja oss är ett slags selektiv självbiografi, främst koncentrerad just på författarens förhållande till sin mor, symbiotiskt, intensivt laddat, kärleksfullt, avståndstagande, beundrande i en blandning, som förefaller mycket autentisk.

Författaren är född vid slutet av sextiotalet och modern ensamstående akademiker i Göteborg. Det är bara de två, och den lilla flickan knyts hårt till modern, även om modern inte verkar vara den överbeskyddande typen. Frigörelseprocessen i tonåren blir följaktligen svår, komplicerad och tydligtvis ännu pågående efter flera decennier. Tågresan innebär ett av gissningsvis många tidigare försök att på något avsluta den där gamla tonårsuppgörelsen. Återstår att se om vi i nästa roman får veta hur modern reagerat på offentliggörandet av de utgjutelser, som tågresan fylls av.

Detta är onekligen en högst intern historia, där författaren ofta balanserar på gränsen till det alltför privata. Men Sara Mannheimer har ett fantastiskt språk, som lyfter romanen högt upp i en sfär, där allmängiltighet råder. Meningarna är korta, mycket korta, endast undantagsvis slår författaren till med både subjekt och predikat. Prosarytmen blir därför snabbt och oregelbundet pulserande, ofta nästan flämtande. Den nerviga stilen skapar starkaste nervighet även åt innehållet.

Jag kan som läsare ibland få ett farbroderligt behov av att klappa författaren på axeln och be henne tagga ner litet, inte överreagera på varje vardaglig kommentar av mamman. Men mamman verkar å andra sidan likadan. Det handlar om två översensibla människor, som båda verkar vara högst självständiga varelser, och som samtidigt betytt allt för varandra.

Man förstår att detta lätt kan leda till problem. Det är fantastiskt hur Sara Mannheimer ändå så fint, ja subtilt kan fånga den här komplexiteten i förhållandet, samtidigt som hon är djupt fången och intrasslad.

Men där finns inte bara de två huvudpersonerna, även pappan kulturskribenten kommer med på ett måttligt insmickrande hörn, liksom en hel räcka av släktingar, som man inte alltid kan hålla isär. Men urvalet är som sagt selektivt, författaren är inte ute efter att avslöja vare sig själv eller någon annan.

Hon koncentrerar sig på att undersöka och försöka skriva sig fri. Det tror jag inte hon lyckas med, fri blir hon inte av den här romanen, men det är en så levande och intensiv gestaltning av ett mor och dotter-förhållande, att den förtjänar att bli klassisk.