Efter de två första cytostatikabehandlingarna så började Jeannes hår att falla. Tillsammans med Patric och Patricia bestämde hon sig för att håret skulle rakas av. En känslosam kväll hemma i huset i Mala. Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Patric och Jeanne träffades i Hässleholm i mitten av 90-talet. De har sedan dess haft en nära och stark relation.
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Onsdagen den femte oktober genomgick Jeanne en omfattande röntgen på sjukhuset i Kristianstad. Dessutom gjordes ett skelettprov i höger sida av höften.
Foto: Jörgen Johansson

”Det har gått från en fysisk till en psykisk kamp”

Reportage

”Det här är första delen av en serie reportage som kommer att följa familjen Jeppsson i Mala utanför Hässleholm. Jag har följt Jeanne, Patric och Patricia sedan början av september i år. Jeanne ringde mig och frågade om jag kunde tänka mig att filma och fotografera när Patric skulle raka av henne håret som hon hade börjat tappa så smått efter de två första behandlingarna med cytostatika. Reportagen kan komma att kännas känslomässiga på flera olika sätt. Det handlar om en familj som jag har känt i många år. Patric Jeppsson och jag har varit vänner ända sedan början av 90-talet. Tidigt i somras, närmare bestämt den fjortonde juni fick Jeanne reda på att hon drabbats av bröstcancer.” Jörgen Johansson

Familjen Jeppson:

Jeanne fyller 50 år den 29/10. Hon är utbildad hudterapeut och sysslar med bland annat kosmetisk tatuering.
Patric är 45 år och jobbar som IKT-pedagog på Tekniska skolan i Hässleholm.
Patricia fyllde 18 i somras och går vård- och omsorgsprogrammet med inriktning sjukvård, omsorg och säkerhet. Hon går sitt tredje år i Kristianstad och kommer att ta studenten i juni nästa år.
Familjen består även av Sara (29), Jessica (28) och deras familjer.

Den lilla byn Mala ligger längs med väg 117 mellan Hässleholm och Bjärnum. Om det inte hade varit för polisens fartkameror, precis utanför infarten, så hade man kanske lagt märke till byn på ett annat sätt även om den inte syns särskilt väl ute från vägen. Förutom en vacker skola från 1916 som i år firar hundraårsjubileum så brukar kanske en och annan historieintresserad svänga inom för att kika på järnåldersgravsfältet Mala stenar. Utöver just detta så ser de flesta till att passera byn i åttio kilometer i timmen.

Patric Jeppson är född, uppvuxen och har förutom ett par år i Hässleholm bott här i princip hela sitt liv. I mitten av 90-talet träffade han Jeanne Pedersen och den sjunde juni 1998 kom dottern Patricia till världen.
Redan några månader innan Patricia föddes bestämde sig Patric och Jeanne för att leta ett hus utanför Hässleholm. Eftersom Patric själv hade växt upp ute i Mala så tyckte han att detta kunde vara ett fint och vackert alternativ. Jeanne kände sig allt annat än övertygad om att detta skulle vara rätt plats för ett barn att växa upp på och för en familj att trivas. Huset var ett ruckel i korsningen Höstvägen och Gamla Malavägen men det tog inte särskilt lång tid innan detta blev en viktig del av familjens vardag, trygghet och kärlek.
Så är det fortfarande idag, sjutton år senare.

I slutet av maj det här året hade Jeanne bokat en tid för ett läkarbesök med anledning av att hon hade ont i sin axel. Bara någon vecka innan kände hon att det fanns en liten knöl i det högra bröstet.
– Jag reagerade inte särskilt allvarligt eftersom jag bara ett och ett halvt år tidigare hade tömt ett par körtlar. Men eftersom jag hade beställt en tid så tänkte jag i alla fall ta upp det med doktorn och fråga om han kunde kolla upp det. Bara fyra månader tidigare hade jag varit på mammografin och med anledning av att den inte visade någonting så kände jag ingen oro.

När Jeannes axel var diskuterad så berättade hon för doktorn om knutan hon kände i sitt bröst. Det tog bara några sekunder innan han konstaterade att hon borde remitteras till sjukhuset i Kristianstad.
– De ringde dagen efter och frågade om jag kunde komma in den tionde juni.
Allt gick undan på bara några dagar och redan tisdagen den fjortonde juni fick vi reda på provsvaren.
– Mamma och pappa hade varit på sjukhuset och jag tänkte bara att det väl var den där vanliga provtagningen som hon gör. Hon brukar vara på sjukhuset ganska ofta så jag är ganska van vid det.

Men när de kom hem berättade de för Patricia att de behövde prata med henne.
– De bad mig sitta ner i min säng. Pappa berättade att mamma hade bröstcancer. Ärligt talat så visste jag inte vad jag skulle säga. Allt gick bara kras i mitt huvud.
Midsommarafton tillbringade Patric och Jeanne tillsammans i Köpenhamn. Det var varmt och vackert. De fick ett par fina dagar med god mat, fin konsert på Tivoli, och glada danska studenter lite överallt.
Tisdagen efter midsommar var det dags för den första operationen.
– Jag kände mig rätt så kaxig. Det här fixar jag, nu åker vi hem och nu är jag frisk. Så var det ungefär men jag dalade rätt så rejält både i vikt och rent psykiskt efter operation nummer som ägde rum redan i slutet av juli. En av körtlarna var så angripen att de bestämde sig för att göra en andra operation redan i slutet av juli.

Redan i den första operationen hade de tagit arton körtlar samt tumören. Men läkarna var fortfarande inte helt nöjda.
– Jag var helt slut i kroppen efter denna andra operation, när jag vaknade upp från narkosen så fick jag mycket antibiotika. Jag var inte tuff längre och hela Patrics semester gick ut på att ta hand om mig. När han började jobba igen så kändes det mesta ensamt och ångesten kom till mig på ett annat sätt.
Patric försökte trots allt leva ett vanligt semesterliv med att snickra och fixa huset lite här och där.
– Jag ville att det trots allt skulle finnas en vardag. Även om Jeanne låg däruppe så hjälpte det ju inte direkt att det var knäpptyst i huset. Snarare så kanske det kunde vara lugnande för henne att höra mig snickra lite grann eller klippa lite gräs. På något konstigt sätt så är det ju trots allt i vardagen som man mår bäst. Vi behöver ta tillvara på varje tillfälle, varje gång vi går en runda, varje gång vi äter frukost. Det är ju det man ska göra varje dag egentligen. Vi behöver inte hoppa fallskärm eller klättra i berg utan det handlar ju om att titta på en film tillsammans. Det lilla blev plötsligt det viktiga.

I mitten av augusti var det dags att påbörja med cytostatikabehandling. Det skulle pågå ungefär fram till jul och sedan strax efter nyår skulle strålningen påbörjas.
– Jag har haft väldigt ont i min axel och hade dessutom haft ont i höften tidigare men på något konstigt sätt så började det kännas annorlunda och göra ännu mer ont. Jag blev skickad iväg till röntgen vilket ju egentligen inte var något nytt för mig, men det kändes ändå annorlunda. När de hade röntgat och tittat på det första gången så såg de ju att det var lite slitage i min axel men annars hittade de inget. Trots att de inte kunde se något speciellt så gick läkaren på sin magkänsla.

När de gick tillbaka och tittade på röntgenbilderna så såg de någonting som satt i båda sidorna av höften på exakt samma ställe vilket är väldigt ovanligt. Jeanne skulle ha varit tillbaka i Kristianstad veckan efter röntgen men de ville skicka iväg proverna för vidare undersökning och därför blev mötet med läkaren ytterligare en vecka försenad. Beskedet kom i Kristianstad torsdagen den trettonde oktober.
– Jag har bröstcancer och den sekundära cancern sitter i skelettet. Bröstcancercellerna har spridit sig och sitter i mitt skelett. Detta går inte att operera. De föreslog i stället av avbryta den nuvarande behandlingen direkt för att kunna spara strålningen tills det inte finns något kvar.

– Jag har i stället påbörjat en antihormonbehandling. Detta innebär en tablett varje dag och det är ganska fjuttigt i jämförelse. Det känns väldigt frustrerande. Vad fan ska den här lilla tabletten göra i min kropp?
Den cancern jag har är hormonbaserad. Tabletten gör så att jag inte bildar östrogen. Har jag tur så stannar cancern upp.
Nu kan jag inte göra någonting annat än att ägna mig åt saker som aldrig varit så givna tidigare.
– När det handlade om cellgifterna så kändes det som om vi kämpade emot något på ett helt annat sätt. Vi kunde ta det på ett annat vis. Jag skjutsade Jeanne till sjukhuset, vi mådde dåligt tillsammans, det kändes som om man förde en rejäl kamp. Det har gått från en fysisk kamp till en psykisk kamp. Den fysiska vet vi om att vi har förlorat. Vi vet om att tiden kommer att ta slut men om det är ett år eller fem år har vi ingen aning om. Det är där som striden ligger idag.

 

 

”Det här är första delen av en serie reportage som kommer att följa familjen Jeppsson i Mala utanför Hässleholm. Jag har följt Jeanne, Patric och Patricia sedan början av september i år. Jeanne ringde mig och frågade om jag kunde tänka mig att filma och fotografera när Patric skulle raka av henne håret som hon hade börjat tappa så smått efter de två första behandlingarna med cytostatika. Reportagen kan komma att kännas känslomässiga på flera olika sätt. Det handlar om en familj som jag har känt i många år. Patric Jeppsson och jag har varit vänner ända sedan början av 90-talet. Tidigt i somras, närmare bestämt den fjortonde juni fick Jeanne reda på att hon drabbats av bröstcancer.” Jörgen Johansson

Familjen Jeppson:

Jeanne fyller 50 år den 29/10. Hon är utbildad hudterapeut och sysslar med bland annat kosmetisk tatuering.
Patric är 45 år och jobbar som IKT-pedagog på Tekniska skolan i Hässleholm.
Patricia fyllde 18 i somras och går vård- och omsorgsprogrammet med inriktning sjukvård, omsorg och säkerhet. Hon går sitt tredje år i Kristianstad och kommer att ta studenten i juni nästa år.
Familjen består även av Sara (29), Jessica (28) och deras familjer.

Dagens fråga

Såg du första programmet av "Så mycket bättre"?

Loading ... Loading ...

Veckans ibladningar

×