Kobane ger klarhet i komplicerad historia

Den första november 2014 höll hundratals städer världen över solidaritetsmanifestationer för den nordsyriska staden Kobane.

Datumet har fortsatt att fungera som en internationell solidaritetsdag: World Kobane Day. Kobane ligger i Rojava, den kurdiska del av norra Syrien som sträcker sig längs med nästan hela den syrisk-turkiska gränsen och som i praktiken kommit att omvandlas till ett självstyre under det syriska inbördeskriget.

Den svenska journalisten Joakim Medin har frilansat i och omkring Rojava sedan flera år tillbaka och kom i början av 2016 ut med boken ”Kobane. Den kurdiska revolutionen och kampen mot IS”. I en tid då direktrapportering från krigsdrabbade områden inte bara är farligt – Medin var till exempel själv fängslad av den syriska regimen under en period – utan dessutom nedprioriterat hos allt mer magra nyhetsredaktioner, ger Medins bok en unik insyn i såväl det syriska inbördeskriget som i det kurdiska samhällsbygget.

Västvärldens massmedier fick upp ögonen för Rojava när försvarsstyrkor knutna till kurdiska PYD (Demokratiska enhetspartiet) framgångsrikt försvarade och motade bort IS-styrkor från Kobane förra året. Området har emellertid en betydligt längre tradition av kurdisk självständighetskamp, en kamp vars moderna historia tar avstamp i ”Sykes-Picot-avtalet”från 1916.

Detta avtal mellan Frankrike och Storbritannien högg fram nationsgränser i Mellanöstern enligt kolonialmakternas preferenser och lämnade kurderna statslösa. Åtskilliga partier och grupperingar har sedan kämpat för ett självständigt Kurdistan som skulle sträcka sig över delar av Turkiet, Syrien, Irak och Iran.

Skillnaden mellan den traditionella kurdiska självständighetskampen och det politiska projektet i Rojava går spåra till en ideologisk centralgestalt: Abdullah Öcalan, den nu fängslade ledaren för det terrorstämplade PKK (Kurdistans arbetarparti). Öcalan övergav idén om ett självständigt Kurdistan och förespråkade istället regionala icke-centraliserade självstyren vars politik bygger på direktdemokratiska processer.

Allt detta och mycket mer avhandlas i Medins bok som med tanke på sitt ringa omfång (drygt 250 sidor) lyckas förvånansvärt bra med att bringa klarhet i en mycket komplicerad historia. Medins fokus är ”den administration som etableras i Rojava, från och med 2012, och som utropade självstyre 2014” och detta fokus fungerar som ett nav också för de många historiska och politiska sidospår som blir nödvändiga att involvera i berättelsen.

”Kobane” berättas till stor del utifrån Rojava-anhängarnas perspektiv vilket gör boken tydligt politisk partisk. Denna partiskhet är en nödvändig motvikt till en medierapportering som gärna exotiserar de kvinnliga YPJ-soldater som strider för Rojava eller i värsta fall hjälper till att sprida den kurdfientliga turkiska regimens rasistiska svartmålning av PYD.

När Medin förhåller sig kritiskt till PYD och andra ”apoistiska rörelser” (så kallas rörelser som bekänner sig till Öcalans ideologi) är han saklig och informerad. Ett av de återkommande problem som skildras är hur ideologi och praktik ska förenas: å ena sidan en dyrkad ideologisk centralgestalt i Öcalan; å andra sidan en decentraliserad politisk praktik.

Den fängslade Öcalans frånvaro gör sig ofta påmind genom en vurm som ibland kan angränsa till sekterism.

Samtidigt är det tydligt att de regionala styren som är under framväxt i Rojava tar på allvar den svåra uppgiften i att upprätta demokratiska och jämställda samhällen i ett av de svårast krigsdrabbade områdena i världen.

Samarbeten mellan kurder, araber, assyrier, armenier och flera andra i Rojava-kantonen Jazira visar också att dessa samhällen har gjort framsteg som är svåra att föreställa sig i områden som historiskt härjats av så svåra religiösa och etniska motsättningar.

Det största problemet med Joakim Medins bok är förlagets slapphet. Korrekturfel i form av felsyftningar, upprepningar och röriga resonemang går att finna på var och varannan sida. Dessutom saknar boken index över ämnen och aktörer, något som är nästan oumbärligt för ett så omfattande och invecklat reportage som detta.

Som reportagebok är ”Kobane” så unik och viktig att ett bättre redigerat nytryck av boken hade varit önskvärt. Medins reportage fördjupar den tragedi som just nu utspelar sig i Mellanöstern, samtidigt som den på ett nyanserat och insiktsfullt sätt berättar om det hopp som ryms i ett av vår tids mest intressanta samhällsbyggen, det i Rojava.