Vård – till vilket pris?

Övervägande delen av patienter som varit inlagda på sjukhus är nöjda med vården. Ofta får man höra och läsa om den fantastiska personalen, och man ser till viss del även den arbetsbelastning som personalen har. Det som inte syns är frustrationen hos personal som kommer till arbetet och ibland inte vet när de kommer hem igen.

Övertid, mertid och beordring är dagligt förekommande. Personalen slår knut på sig själv för att hinna med, och inte låta sin frustration gå ut över patienterna. Vi läser nästan dagligen om personal som säger upp sig gemensamt på avdelningar med extra tung belastning.
Det man vill ha är tid för återhämtning. Det man får är en löneökning och möjligtvis en viss reducering av arbetstiden. Arbetsgivaren köper sig fri i stället för att tillmötesgå personalen som ändå bör vara den som känner till verkligheten. Personalen som väljer att stanna kvar gör det av lojalitet mot patienterna och av kärlek till sitt arbete. Inget är dock svart eller vitt. Cheferna har en snäv budget att hålla och verksamheten måste gå ihop.
På vårdcentralerna har personalen över lång tid reducerats och man försöker nu få ihop en väldigt tajt budget tvingad av det avkastningskrav man har. Man har ackrediteringsvillkor som talar om vilka tjänster man får ersättning för, inte om kvaliteten på tjänsterna. Läkarbrist tvingar de kvarvarande läkarna att minska patienttider för att pressa in fler patienter. Sjuksköterskor har utöver tid i telefon sina egna mottagningar att ta hand om.
Undersköterskorna får alla arbetsuppgifter som ingen annan vill eller hinner ta hand om, ut-över sina redan befintliga arbetsuppgifter. Kan ni känna frustrationen hos alla? Vart försvinner arbetsglädjen och vem tar hand om personalen? Hur kan man hjälpa och stötta när man hela tiden har en pressad arbetssituation där man hela tiden har ett krav att springa fortare?

Detta är inte bara ett problem inom sjukvården utan även inom äldreomsorgen. Vad gör vi om all personal försvinner beroende på stress och utbrändhet? All kompetens som försvinner med dem och inte kan ersättas på många år? Vad händer med våra gamla föräldrar som ingen längre har tid med eller våra barn som inte får vård då det inte finns tillräckligt med vårdplatser?
Tänk långsiktigt, och ni inser förhoppningsvis att om vi ska säkra vård och omsorg krävs det mer pengar och ändrade ackrediteringsvillkor för att vi åter skall få en vård av hög kvalitet och kompetenta medarbetare som återigen kan känna sig stolta över sitt arbete, och ändå ha ork kvar att ta hand om sin egen familj på fritiden.

Torsten Karlson gräver i tidningsarkivet.

Dagens fråga

Har du fiberuppkoppling?

Loading ... Loading ...

Veckans ibladningar