Kostnader måste kontrolleras

I juletid förenas vi i förhoppningen att alla ska ha det bra. Likt Karl-Bertil Jonsson vill vi bidra till att alla känner gemenskap och slipper utsatthet. Ja, det finns en slags symbolik i att jämlikhetens och solidaritetens röda färg också är julens.

Känslan av solidaritet är stark i vårt land, inte bara i jultid. Själv blev jag påmind om det efter att jag i höstas deltagit i en SVT-debatt om Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). I programmet fick jag bland annat stå till svars för att en familj med en svårt sjuk tvååring inte längre fick assistenthjälp. Orsaken var Försäkringskassans stramare regeltolkning.

Upprördheten var begriplig, och mejlen och samtalen strömmade in. Mot den bakgrunden är jag glad för att det ansvariga statsrådet Åsa Regnér (S) nyligen meddelade att Försäkringskassan förvisso ska fortsätta förhindra fusk och slöseri men inte minska stödet till dem som verkligen behöver.

Friden är därmed återställd, kan man tycka. Men det verkligt allvarliga hotet mot solidariteten är trots allt fortfarande inte avvärjt.

LSS är en rättighetslagstiftning, vilket betyder att alla som har rätt till stöd ska få det. Det betyder i sin tur att statens och kommunernas kostnader blir vad de blir. Ingen kan på förhand säga säkert hur många som kommer att beviljas stöd.

Det finns andra system som fungerar på ett likartat sätt, till exempel sjukersättningen. Ansvariga politiker försöker prognostisera kostnaderna, men utfallet beror på hur många som sjukskrivs och hur länge.

Samhällets kostnader för LSS har under de senaste tio åren ökat från cirka 15 miljarder kronor till cirka 30 miljarder, trots att antalet LSS-berättigade bara ökat marginellt.

Kostnaderna för sjukpenning ökar i takt med att antalet sjukdagar har ökat flera år i rad. Tidigare i år pekade prognoserna på att kostnaderna om drygt ett år kommer att passera 50 miljarder, vilket i så fall motsvarar en 150-procentig ökning sedan 2010.

Förklaringarna till de ökade kostnaderna är sannolikt flera. Fusk är en, om än liten. Alla system måste innehålla ett kontrollsystem. Oklara roller är säkert en annan. LSS bygger på ett komplicerat samspel mellan staten, kommunerna, privata företag och enskilda och det finns alltid en risk att ansvar och kostnader skyfflas runt i systemet.

Vänner av solidaritet kan hävda att alla rättighetslagar måste innehålla en viss grad av osäkerhet. Vill vi att alla ska ha en dräglig tillvaro, då måste vi vara beredda betala priset.

Det är sant. Samtidigt finns det alltid förlorare när de offentliga kostnaderna ökar så kraftigt som de gjort för sjukersättning och framför allt LSS. Om inte underskotten ska öka måste de ökade kostnaderna betalas med omfördelning av pengar.

15 miljarder är mycket pengar, och motsvarar till exempel tre fjärdedelar av allt studiestöd eller nästan halva försvaret eller kostnaderna för i storleksordningen 30 000 lärare.

Därför måste regeringen ständigt försöka se till att det-blir-vad-det-blir-kostnader inte rusar iväg. System måste ses över och kontroller skärpas så pengarna används rätt.

Kort sagt, indraget stöd till enskilda kan hota solidariteten, men det kan också ett det-blir-vad-det-blir-system vars kostnader ökar mer eller mindre okontrollerat.