Nyårskonsert med champagnebubbel

Glädjen bubblade som champagne både på scenen och på åskådarplats när Hässleholms stadsmusikkår bjöd på sin traditionella nyårskonsert. Glad var även stadsmusikkårens ordförande Rolf Gustavsson som efteråt förklarade att den här måste ha varit en av de bästa konserter som stadsmusikkåren levererat. Ingen i publiken tycktes säga emot honom när tonerna i extranumren Champagnegalopp och Under blågul fana klingat ut.

Efter 60 år (jubileum i år) har stadsmusikkåren framgångsrikt cementerat traditionen som promenadorkester av anglosaxiskt snitt med sin blandning av marscher, evergreens från scen och salong och symfoniska klanger; det mesta med hög igenkänningsfaktor. Även denna gång tog orkestern åhörarna med ut i geografin. Det började med Atlantens stormvindar kring brittiska Cornwall i den multibegåvade kompositören Philip Sparke’s Navigation Inn. Under Harriet Jönssons trygga ledning navigerade orkestern sedan mot konsertens mest applåderade nummer; den venetianska karnevalen, som blev en uppvisning av Jonas Rydström och hans trumpet, klättrande upp och ner, fram och tillbaka i skalorna ömsom reflekterande, ömson hetsande. Livligt senterades också föreställningens mest komiska nummer: de fyra slagverkarna Kristoffer Bertilsson, Marcus Svensson, Jörgen Grahn och Mikael Kilponen som alla fyra trängdes kring ett enda instrument i sin marimba.

Smaken av champagne gick inte att ta miste på i Johann Strauss den äldre-kompositionen Radetzkymarsch där publiken antog inbjudan att efter wienskt föredöme klappa händer. Med samma tydlighet i smaken, men istället av strävt andalusiskt vin, serverades Espana av Emile Waldteufel med en klatsch i takten lånad av en flamencodansös med svängande volangkjol och med det svarta håret hårt sträckt över hjässan. (Är det tillåtet, fru maestro Harriet Jönsson, att önska sig den melankoliskt vackra Je t’aime av den snart bortglömde valskungen Waldteufel till kommande konsert?)

Solisterna gjorde ett bra jobb denna afton. Utöver de redan nämnda: Anna Wanselius på tenorsax och Hubbe Holmberg på trombon i Blues for a killed cat, samme Holmberg i Go tell it on the mountain, Kristoffer Bertilsson och Marcus Svensson i El cumbanchero samt Maria Högström med sin fågelkvittrande piccolaflöjt i The Shanghai Sailor som spädde på den vårsugna publikens längtan efter ljus och värme.

Ensemblespelet är fortfarande samma uppvisning i precision eftersom Harriet Jönsson med sitt uttrycksfulla dirigentskap inte lämnar något åt slumpen. Det är en njutning att höra hur bas-tuborna och slagverket tar kommandot i marscher och andra maskulint kraftfyllda avsnitt av repertoaren, som i det krävande hyllningspotpurriet till Michael Jackson. Lagmansboda-svit av västgöten Owe Gren är ett intressant exempel på stadsmusikkårens symfoniska tonspråk och även på hur lekfull folkvisa gifter sig med det nordiska nationalromantiska vemodet så som vi lärt känna det hos Hugo Alfvén.

Det blir spännande att följa stadsmusikkårens resa in i jubileumsåret 2017.