Annons

Om det lilla livet och den stora världen

Recension/litteratur Thomas Almqvist har läst den femte delen i Per Wästbergs memoarsvit.
Publicerad 11 februari 2017 • Uppdaterad 24 november 2021

Semaforen och lodlinan är den femte och avslutande delen i Per Wästbergs mäktiga memoarserie. Nu gäller det 1995-2005, elva intensivt händelserika år och ett stycke nutidshistoria.

Han berättar om vänner, berömda författare världen runt, förtryckta människor och döda närstående med både humor och vemod. Han tar oss också med på en yttre och inre resa genom läsandets äventyr. 1997 valdes han in i Svenska Akademien. Dråpliga episoder växlar med skakande vittnesbörd om tillståndet i Centralamerika och Zimbabwe och han berättar om resor till södra och östra Afrika.

Annons

Här gestaltas även skilsmässans smärta och kärlekens obönhörlighet. Wästberg besitter en okuvlig livsglädje, till och med i dödens närhet.

Han föddes 1933 i en mycket borgerlig familj på Östermalm i Stockholm och har skrivit dagbok sedan han var elva år. Idag kallar han sig ”borgerlig humanist”. Avsikten med memoarserien har varit att komma sig själv inpå livet, där hans egna kärleksrelationer alltid tagit stor plats, vilket varit självklart för honom själv. Kärleken har alltid varit det viktigaste som hänt honom och han har dessutom alltid varit kärlekens store skildrare i svensk litteratur.

Oavsett i vilken genre han skrivit, har hans huvudmotiv alltid varit kärleken, resan och friheten. Minnet av kärleken, dess bländning och sken är själva navet i hans författarskap. I kärleken möter vi oändligheten och utmanar tiden. Hans karaktärsteckningar, när det gäller andra människor, känns ytterst levande, men han blir genast mera försiktig, när det gäller honom själv. Han skriver gärna med ironi men sällan med självironi och inte ens, när han skriver om kärleken, kommer vi honom riktigt nära.

I Semaforen och lodlinan finns ett stilla vemod och även elegiska inslag. Vemodet är en följd av tidens gång och därmed det egna åldrandet. Han slukar inte böcker längre, som han gjorde när han var ung, men böckerna kan fortfarande sluka honom. Paradiset är för honom ett jättelikt bibliotek. Att läsa är för honom ett sätt att bryta tystnaden utan att behöva säga något själv. De fem memoardelarna är egentligen en enda stor hyllning till boken och läsandet.

Memoarserien är varken tungläst eller för svår, då konsekvens och tydlighet har varit självklara honnörsord för honom, när han skrev. Den är mycket otvunget och ledigt skriven med ett språk som är sinnligt, sparsmakat och utsökt välformulerat. Han skriver med en enorm skärpa i uttrycket och besitter en storslagen iakttagelseförmåga och även psykologisk insikt, som tidigare många gånger omvittnats.

Här finns känsla och förnuft, kvickhet och existentiell oro. Han har tidigare blivit kritiserad för alltför mycket namndroppande i de tidigare memoardelarna, men hur skulle han kunna göra det annorlunda med tanke på det liv han levt och fortfarande lever? Han skriver om den stora världen men också om det lilla livet och har hela tiden varit öppen för livets överraskningar, som vidgat hans värld och frihet, då mötet med andra människor alltid varit den stora erfarenheten för honom.

På den franske författaren Stendhals gravsten står det ”Han skrev. Han älskade. Han levde.”

Det är en gravskrift som Wästberg vill låna till sin egen. Man kan läsa de fem memoardelarna fristående, men de vinner på att läsas kronologiskt.

bild 1/2
Per Wästberg. Foto: Caroline Andersson
Per Wästberg. Foto: Caroline Andersson
Fakta:

BOK

Semaforen och lodlinan

Författare: Per Wästberg

Förlag: Wahlström & Widstrand

Thomas Almqvist
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons