Modifiera ”märket”
Bristen på arbetskraft både inom den offentliga sektorn och i privata tjänster gör att industrins ”märke” i löneförhandlingarna riskerar att kollapsa. Det är slutsatsen hos Arbetsmarknadsekonomiska rådet (AER) med Lars Calmfors som ordförande. Rådets tankar förtjänar att diskuteras på allvar av arbetsmarknadens parter.
Att exportindustrin är normgivande för löneökningarna på hela den svenska arbetsmarknaden har fungerat bra i ett par decennier. Förra året försökte en del industrisektorer som lever i en mer skyddad tillvaro, utan nämnvärd internationell konkurrens, att genom egna aggressiva krav få ut lite mer men de tvingades ”krypa till korset” och acceptera i stort sett samma löneökningar som övriga.
Undersköterskorna inom Kommunal fick ett fribrev från LO och kunde därför få några hundralappar extra. Lärarna har fått extra påslag från staten, vilket lett till konflikter inom lärarkollektivet eftersom bara ungefär en tredjedel av alla fått del av statens generositet.
På senare år har dock brist på arbetskraft inom vissa sektorer blivit ett växande problem. Det är inte bara lärarna som är missnöjda med sitt löneläge. På många håll har sjuksköterskor, barnmorskor, socialsekreterare och andra hotat med – och ibland också genomfört – massuppsägningar i protest mot löneläge och arbetsvillkor i övrigt.
Calmfors och AER rekommenderar att lönebildningsprinciperna med att exportindustrin sätter ett märke modifieras så att åtminstone den exportberoende tjänstesektorn också vägs in. Men det räcker sannolikt inte. Även hemmamarknadens utveckling borde vägas in, anser Calmfors, eftersom denna sannolikt växer mer än industrin de närmaste åren.
Men framförallt måste de strukturellt felavlönade, främst många yrken i offentlig sektor, få höja sitt relativa löneläge. Annars är risken stor att ”märket” kollapsar och det blir kaotiskt i löneförhandlingarna.