Körsång ger gemenskap
Jag är ingen sångare. Det vill säga hemma sjunger jag mycket och gärna tills barnen kommer krypande på sina knän och ber mig att sluta.
Oftast sjunger jag vidare tills de kryper därifrån igen, men någon gång stannar jag upp och känner en sekunds vemod för att jag inte fått musikens gåva.
Som alla vet är musik ett sätt att döva själslig smärta, så sen brukar jag sjunga en skvätt igen – sorgsna, sorgsna visor.
Inte ens min förmåga att njuta av andras musik är fri från tadel. En ungdomsvän som vi kan kalla för Fredrik Melander raglade plötsligt baklänges när han upptäckte att jag sorterat min CD-samling i färgordning snarare än efter t.ex. ”imprint” eller biträdande saxofonist.
Han hittade för övrigt andra allvarliga fel i samlingen – inte minst att där förekom en skiva av och med Scatman John (Sisters of Mercy sågs däremot med blidare ögon). Många år senare hittade jag en låt som ju bara var SÅ bra att jag ville delge hela internet mitt fynd. Mitt nyupptäckta band hette Nickelback, och jag hann knappt trycka på enter-tangenten innan råmande missljud och uppmaningar att söka psykologhjälp fyllde kommentarsfältet.
Nej jag är ingen kännare, men det händer ändå att jag ägnar tid åt att vaska fram intressant musik ur YouTubes oändliga utbud. Häromdagen stötte jag på en fantastisk version av ”Africa” insjungen av Angel City Chorale.
Los Angeleskören gör verkligen något alldeles magiskt med Totos gamla klassiker, men videon är också mäktig reklam för körsång som företeelse. 160 individer med olika bakgrund och livsöden för stunden samlade i ett gemensamt projekt som gör att de inte kan låta bli att le mot varandra medan de sjunger. Det berör.
Alla samhällen slits mellan individernas behov och krav och det som kan, och kanske måste, göras tillsammans med andra.
1995 kom statsvetaren Robert D. Putnam ut med essän Bowling Alone: America’s Declining Social Capital. Putnam oroade sig över att det amerikanska samhället höll på att skikta sig och att man helt enkelt inte interagerade med olikartade människor i tillräcklig omfattning.
Bowling handlar inte så lite om att sitta och vänta på sin tur, och under tiden pratar man med varandra. Ligaspel i bowling trycker samman främlingar – ett exempel, menade Putnam, på hur ett sammanhållande socialt kapital kan skapas.
Körverksamhet är ett besläktat exempel som på ett sätt är nästan mer intressant. Glädjen som genomsyrar Angel City Chorales framförande är underbart befriad från all tävlingsinstinkt – den springer så uppenbart ur den delade insikten att deras individuella bidrag smälter samman till något långt större än vad var och en skulle kunna åstadkomma på egen hand.
Den insikten slumrar ibland lite för djupt i vår individualistiska värld. Som varje körsångare kan intyga så krävs det långt och mödosamt arbete för att bestiga de harmoniska höjderna – ett arbete där egot för en stund måste flytta lite på sig för att ge plats åt en gemensam vision.
Men det går. Det är en trösterik och inspirerande tanke.
