Våga tala om höjd skatt

krönika

Om en knapp månad är det dags för Socialdemokraternas 39:e ordinarie kongress, och om många medlemmar och media får bestämma blir frågan om vinster i välfärden den dominerande frågan. Om partistyrelsen får som den vill kommer debatten och besluten även att handla en hel del om trygghet i vid bemärkelse.
Gott så. Det är utan tvekan viktiga frågor i vår tid och dessutom frågor som ytterst handlar om hur vi ska skapa ett mer jämlikt och rättvist samhälle. Alltså socialdemokratiska hjärtefrågor.
Trots det, jag är orolig för att kongressen passar i en för framtidens välfärd ännu viktigare fråga, nämligen morgondagens skatter. När jag läser partistyrelsens förslag till riktlinjer tas den visserligen upp, men ytterst flyktigt och försiktigt.
Ett ökat antal äldre, ett betydande behov av investeringar i bland annat bredband och järnvägar och ett stort behov av fler utbildningsplatser sätter rejäl kostnadspress på staten och landets kommuner. SKL, kommunernas samarbetsorganisation, har i och för sig flaggat för skattehöjningar så länge jag kan minnas, men i dag känns flaggandet relevant.
Tillväxten är god i vårt land, och det ger ökade skatteintäkter. Samtidigt ger inte ökad tillväxt automatiskt minskade klyftor. För att få ett jobb, framför allt ett hyfsat välbetalt jobb, behövs i allt större utsträckning någon form av utbildning efter grundskolan. Nästan alla nya jobb som skapas i vårt land kräver minst gymnasieutbildning.

Många arbetssökande saknar i dag utbildning eller relevant utbildning, och till det kommer att Sverige under senare tid tagit emot i storleksordningen ett nytt Helsingborg från krigets Syrien och andra oroshärdar. Alla dessa kommer att kunna bidra till att utveckla Sverige, men det förutsätter att de får en chans att förbereda sig för arbetslivets krav.
För att klara välfärdens behov och för att åstadkomma ett mer rättvist samhälle behöver vi alltså diskutera hur vi ska få fram mer pengar till offentlig verksamhet. Om det krävs får vi inte vara rädda för att även diskutera skattehöjningar.
Frågan om vinster i välfärden handlar förstås också om just detta, att pengarna behövs till skolan och vården. Ilmar Reepalu har uppskattat att privata välfärdsföretag årligen delar ut ungefär fem miljarder till sina ägare. Det är ett ansenligt belopp, men trots allt mindre än en procent av vad skolan och sjukvården kostar i vårt land.
Jag tycker det är viktigt vända på varje krona. Därför finns det skäl ifrågasätta att pengar går till privata vinster, och därför måste allt som går göras för att förhindra att skattepengar fastnar i onödig byråkrati. Så långt möjligt ska pengarna gå till lärares löner, till sjukvårdsutrustning, till pedagogiska hjälpmedel och till mediciner och allt annat som medborgarna behöver.
Jag begriper inte riktigt varför Socialdemokraterna tassar fram så försiktigt i frågan om skatter. Visst, Sverige har med sina 43,9 procent en relativt hög skattekvot. Och jag har inte träffat någon som uppskattar att betala mycket eller mer i skatt. Samtidigt tycker jag erfarenheterna från alliansåren visar att det finns en utbredd insikt om att om vi vill ha en fungerande välfärd för alla, då måste vi vara beredda betala vad det kostar.

Dagens fråga

Är Kattis Ahlström ett bra val som SVT:s julvärd?

Loading ... Loading ...

Veckans ibladningar

×