Sveket mot förortsbarnen

krönika

SVT:s Upp­drag Grans­kning (UG) målar i två pro­gram­delar upp en dys­ter bild av Stock­holms­för­or­ten Fitt­ja. Men mitt i dagens kri­mi­nella pa­ral­lella sam­häl­len finns även eld­själarna och ska­pa­rna, de som är stolta, men ock­så för­änd­rings­vil­liga för­orts­bor. För­orten är trots allt mer än sten­kast­ning och skjut­ningar.
Jan­ne Jo­sefs­son gör i UG en åter­blick till en pro­gram­se­rie från 1999, Fitt­ja paradiso, en hu­vud­stu­pa djup­dykning i to­tal svensk barn­mi­sär. Den be­rät­ta­de med stor in­ten­si­tet om upp­växter som in­get barn borde tillåtas ge­nom­leva. Själ­vas­te pro­gram­le­da­ren Jan­ne Jo­sefs­son får svårt att värja sig och en­bart gå in i sin pro­fes­sio­nella roll. Barn som be­nämner sin upp­växt som ”hel­ve­tet” be­höver all hjälp vårt sam­häl­le kan upp­bringa.
Det är egent­li­gen full­stän­digt för­mä­tet att dis­se­kera nå­gons liv på bästa sänd­nings­tid. Om än med tillå­tel­se och ett gott syf­te. Men med tan­ke på den tra­giska ut­gång­en måste frå­gan väc­kas om nå­got kun­de gjorts an­nor­lunda då, i bör­jan på 2000-talet när barn på nå­got märk­ligt vis hamnade mel­lan alla möj­liga stolar? Då hade vi inte nu, 2017, kun­nat leta fram livs­öden som be­rättar de­tal­je­rat om en så mi­se­ra­bel upp­växt att det är all­de­les för up­pen­bart var­för ex­em­pel­vis två ti­digare fos­ter­hems­pla­ce­rade, och se­der­me­ra se­pa­re­rade brö­der, hamnat snett. Re­dan när de var barn gick de ige­nom ett per­son­ligt hel­ve­te som på­ver­kade de­ras fram­ti­da liv.

Vad som syntes i det ur­sprung­liga UG var egent­li­gen hjärt­skä­ran­de rop på om­världens hjälp. Om sta­tus­jakten och be­gäret ef­ter ett kri­mi­nellt liv bland barn ska brytas, måste sko­lan ihop med sam­häl­lets öv­riga or­gan agera när sig­naler om miss­för­hål­lan­den upp­täcks. Skol­plikten måste fun­gera så att den för­hindrar att barn kan dra om­kring på ga­tor och borde re­dan då, för över 15 år se­dan, ha lett till kraf­tigast möj­liga åt­gärder från vux­en­värl­den. I stäl­let vek sig sam­häl­let för en ”väl­digt be­stämd pap­pas” vilja, trots att den­ne vård­nads­ha­va­re brast i allt vad vårdnadshavande om­fattar.
Ge­nom UG:s skild­ring av vad som hände de unga poj­karna på de­ras väg in i vux­en­värl­den får vi en röd tråd som för­klarar hur livet kan gå så fel. Samt hur från­va­ro av ci­vil­ku­ra­ge kan krossa min­sta lil­la strimma av hopp.
Kun­de vi som sam­häl­le för­väntat oss mer agerande av re­dak­tionen kring Fitt­ja paradiso? Främst gör en frå­ge­ställ­ning som den­na att vi stannar upp vid ett till­stånd av skuld­be­läggande. Vil­ket in­gen av de med­ver­kan­de visat nå­got in­tres­se för. Inte hel­ler nå­gon öm­kan är ef­ter­frågad. Där­emot ett svar på var­för in­gen för­mådd­es på­verka de­ras si­tua­tion till det bätt­re.
Po­li­ti­ker kan tala sig hesa om alla för­delar för­orter som Fitt­ja har. Men utan kun­skaper om den or­ga­nism des­sa i mångt och myc­ket ut­gör, för­svinner allt det­ta ner i ett djupt sluk­hål.
Fitt­ja är inte bara en plats, utan Fitt­ja el­ler vil­ken an­nan för­ort som helst är en del av de bo­en­des själar. Platsen re­pre­sen­terar en stolt­het. Där­för går det inte att komma som ut­om­stå­en­de med pek­pin­nar efter­som man re­dan från bör­jan missat att se själva dy­na­miken av vil­ken för­orten be­står. Ty­värr missade, och fort­farande missar, där­för ock­så sam­häl­let att hjälpa des­sa barn.

Dagens fråga

Brukar du läsa böcker eller lyssna på ljudböcker?

Loading ... Loading ...

Veckans ibladningar

×