Så här ska en konstnärsbiografi skrivas

recension/litteratur

Få konstnärsäktenskap har blivit så stötta och blötta, analyserade och penetrerade som det mellan Sigrid Hjertén (1885-1948) och Isaac Grünewald (1889-1946). Som elever till Matisse bildade de spjutspetsen av 1910-talets svenska avantgarde. Såväl tillsammans som var för sig skandalomsusade, utskällda, förhånade. Han dessutom offer för eskalerande antisemitiska strömningar, hon för tilltagande ohälsa, såväl psykiskt som fysiskt.

I litteraturen har Isaac Grünewald framställts som den konstnärligt och socialt sett klarast lysande stjärnan medan Sigrid Hjertén, som i hela sitt liv signerade sina verk just Hjertén, uppfattades som ett osjälvständigt bihang, i pressen konsekvent omtalad som fru Grünewald. Först vid hennes konstnärliga genombrott 1936 kom det slutliga erkännandet av konstnärssignaturen Hjertén och då hon inte längre hade ork att fullt ut glädja sig åt det.

I den nyutkomna biografin över Sigrid Hjertén gör konstvetaren Görel Cavalli-Björkman upp räkningen med den tidigare historieskrivningen, där det manliga perspektivet varit förhärskande och närmast per automatik nedvärderat Sigrid Hjertén.

Bakom boken döljer sig en tålamodsprövande forskarbragd. Med sitt stora kunnande om det tidiga 1900-talets svenska och internationella konstscen och dess olika aktörer som skickligt nedtecknad fond, levandegör Cavalli-Björkman Hjerténs liv främst med hjälp av bevarade primärkällor (brevarkiv, sjukjournaler, pressklipp, samtal med efterlevande släktningar) men också genom mödosamma rekonstruktioner av de perioder som inte omfattas av primärkällorna.

Resultatet av Cavalli-Björkmans forskning och rekonstruktioner har blivit en 300-sidig bladvändare som det är svårt att lägga ifrån sig. Som läsare tycks man befinna sig mitt i handlingen. Man tar del av bekymmer för ateljéer, bostäder, utställningar, tävlingar och ekonomi och inte minst: glädjen över sonen Iván. Ibland, framför allt när det gäller längre citat ur mycket intima brev från Isaac till Sigrid, tilldelas läsaren närmast rollen av en voyeur.

Som nämnts var Sigrid Hjertén för sjuk för att kunna njuta av framgången. Med stor finkänslighet följer Görel Cavalli-Björkman henne under åren som följer till dess att hon till följd av en misslyckad lobotomi avlider den 29 januari 1948. Med saknad lägger jag boken ifrån mig. Just så här ska en konstnärsbiografi skrivas.