Kohl och det emotionella Europa

Med Helmut Kohls bortgång lämnade oss en politiker som förstod förutsättningarna för det europeiska samarbetet på ett sätt som få fortfarande gör. Han hade inte bara minnesbilder av kriget, utan också av det ok man lade på de tyskar som hade den tragiska oturen att hamna på fel sidan av muren. Han hade hela bilden av de fruktansvärda konsekvenserna av krig mellan länder som kan förgöra varandra och dessutom förstår varandra tillräckligt väl för att sätta in stöten där det gör som mest ont, som i fallet med det tyska kulturarvet som i mycket jämnades med marken. Sådana sår är svårläkta.
Carl Bildt skriver i sin minnestext i Washington Post att Kohl var en man som lyssnade till kontinentens rörelser under våra fötter. Förmågan att lyssna på Europa som kontinent verkade innan årets europeiska val vara i fara. Skulle Kohls efterträdare Merkel vara ensam kvar som förvaltare av det perspektivet? Resultatet uppmuntrade. Valet av Macron förankrar kontinenttänket i Europa.
Det är också intressant att Bildt skriver att Kohl gärna diskuterade hur saker och ting ”egentligen låg till”. Inte vilken bild som går att måla av det som pågår, utan sakernas egentliga tillstånd. Många europeiska ledare sysslar för tillfället med det som man inom underhållningsbranschen kallar för ”fan service”. Man ger en serie eller hitfilms tittare exakt vad de vill ha, utan att utmana dem. Hjälten vinner, de dumma straffas och alla får varandra på slutet. Brexit är inte grundat på ett klokt beslut om vad som är bra för Storbritannien, dess folk och dess framtid. Det är politisk ”fan service”. Man kanske borde kalla det ”väljarservice”. ”Men det är så demokrati funkar, är du mot demokrati?” frågar du möjligtvis nu. Givetvis inte. Men väljarna måste få korrekt information. Det har man inte i fallet Brexit. Man har fått en syndabock och ett löfte om att allt blir bra om bocken slaktas. Man blir också lovad att kritikerna ljuger, så man behöver inte lyssna på några varningar.

Helmut Kohl ägnade sig inte åt ”väljarservice” utan åt hårt arbete för det han visste var rätt väg för Tyskland och Europa. Det spelade ingen roll om motståndet var stort, jobbet skulle göras. Därmed inte sagt att Kohl inte var realpolitiker eller var felfri. Det förekom fuffens med pengar inom hans parti, vilket skapade konflikt med protegén Angela Merkel. I en icke-auktoriserad biografi talar han nedlåtande om sina europeiska motparter. Egot var stort och många menar att han inte kände sig uppskattad som statsman på hemmaplan. Det stämmer att Kohl alltid varit större utomlands än i Tyskland. Kanske för att vi mest såg statsmannen, medan tyskarna också såg realpolitikern.
Men Helmut Kohls styrka var att han visste vilken fråga han skulle ställa till väljarna, inte att han hade färdiga svar. ”Hur många har förlorat någon närstående i krig?” I Tyskland var det nästan alla. Det är inte svårt att förklara vitsen med att europeiskt fredsprojekt för någon vars barn eller make dött i krig. Europa var för Kohl inte bara en politisk och ekonomisk union, utan en känslomässig union. Murar skulle inte byggas, utan obarmhärtigt slås sönder med alla tillgängliga verktyg. Kohl mindes varför. Vi som kommer efter måste också komma ihåg att ställa rätt frågor. Det är Kohls arv.

Dagens fråga

Ska du besöka någon julmarknad?

Loading ... Loading ...

Veckans ibladningar

×