Barfotafoto en höjdpunkt i sommar

Hovdala slott visar under sommaren utställningen Med fötterna på jorden, ett temaprojekt av Hässleholmsfotografen Jörgen Johansson. Utställningens röda tråd är hans egna skolösa fötter. Fram till 2009 arbetade han som bildchef och fotograf på Skånska Dagbladet och Norra Skåne. Onsdagen den 9 augusti 2006 fick han i uppdrag att fotografera algblomningen i Finjasjön. Med bara ett par flipflops på fötterna ställde han sig på en bryggkant och tog ett par bilder. På en av dem råkade främre delen av fötterna komma med. Destruera? Knappast. NSKs redaktör blev eld och lågor. Stort uppslag i tidningen. Bilden nominerades till Årets bild. En sten var satt i rullning och Jörgen Johansson kastade sig in i ett projekt som kom att pågå i 10 år.

Efter 1000-tals bilder, varav ett femtiotal visas på utställningen och långt fler än 300 finns samlade i fotoboken Med fötterna på jorden som utkom lagom till utställningens öppnande, vet Jörgen Johansson att skolöshet bara mer sällan representerar ett lyckotillstånd. Snarare tvärtom. Först utan skor kan vi komma marken, jorden och verkligheten riktigt nära, kan vi känna smutsen, gyttjan, gruset, ojämnheterna, snöns kyla och det kittlande knastret från frostnupna löv – erfarenheter som lätt kan ges ett existentiellt innehåll. Men de hudlösa/skolösa närbilderna av verkligheten rymmer också skönhet. Den anspråkslösa skönheten i vågskum och vattenglitter och - något mindre anspråkslöst - i köptemplet Emporias artificiella ljus.

Med Skåne, framför allt barndomens älskade Finjasjö som nav, har skilda uppdrag under de nämnda 10 åren fört Jörgen Johansson vida omkring. Tyskland med bland annat Hamburg, Köln och Ravensbrück; Frankrike och Grekland, skilda orter i Rumänien där han dokumenterat de kastlösa romernas eländiga tillvaro, New York, Roskildefestivalen. Att resa bara för att fotografera fötterna har det aldrig varit tal om, men vart han än har kommit har det – ofta till förbipasserandes storögda förvåning - blivit några barfotabilder. De står i fokus men tvingar oss ändå att se sådant som vi annars kanske inte skulle se: sprickorna i asfalten vid World Trade Center i New York. Ojämnheter i gatstenar. De skrovliga strukturerna i Kiviks äpplen. Den bubblande gyttjan i Finjasjöns strandkanter. Under de första åren var fotografens fötter det enda mänskliga inslaget i bilderna. Alltid centralt placerade i bildens nederkant tycks resten av bilden radiera ut från dem, skapar abstrakta mönster som ibland väcker associationer till Clay Ketters asfaltsmålningar och den minimalistiska arte povera.

Först under senare år har också människor smugit sig in i bilderna. Hamburgvännen Carlo. De lesbiska kvinnorna som äntligen är på väg att få sin dröm om ett barn förverkligad. En romsk pojke som med förundran vänder blicken mot fotografen som plötsligt tar av sig skorna. Utslagna ungdomar i gröngräset under Roskildefestivalen. Och alltid i närvaro av Jörgen Johanssons fötter. Bilder med en blandning av värme, ömsinthet och humor. Nu och då också med surreella övertoner, som när han på Hamburg Hauptbahnhof övertalar en ung japanska att lägga sig på rygg på perrongen för att bli fotograferad tillsammans med hans fötter. En bisarrt och oförglömligt möte som direkt leder mina tankar till den belgiske författaren Lautréamont. I boken Maldorors sånger från 1869 beskriver han den ultimata skönheten som det ofta citerade ”oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord”. Scenen ingår i fotografen/filmaren Lars Darebergs dokumenterande video om Jörgen Johanssons barfotaprojekt. Den kompletterar utställningen som med sin värme, empati, skönhet och humor framstår som en av den skånska konstsommarens höjdpunkter, väl värd en omväg.