Roman som är fylld av överraskningar

Litteratur/recension Det senaste jag läste av David Grossman var den stora samtidsromanen På flykt från ett sorgebud, som kom 2011. Den aktuella romanen är något helt annorlunda.

Här är ståuppkomikern Dovaleh G. ensam på scenen. Han är på samma gång fräck, provokativ och rolig men föreställningen förvandlas till en berättelse om hans eget liv och vad som format honom. Pappan som misshandlade honom, mamman som var märkt av Förintelsen och alla traumatiska händelser i ungdomen.

Publiken som kommit för att roas blir konfunderad men rycks med av dramatiken.

De får höra sanningen om Dovalehs liv men också om sig själva. Grossman blandar intensiva känslor och ett högt tempo med en svart humor som får mig att tänka på Franz Kafka men också på Lenny Bruce, som på 60-talet lade grunden till all satirisk ståuppkomik.

En häst går in på en bar är en text fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Det är en roman om smärta - det gör ont att komma till insikt om sig själv, då det är något oerhört naket och eländigt över ståuppkomikerns framträdande, som blir till en uppgörelse med det förflutna.

Publiken får titta rakt in i en annan människas helvete, vilket kan kännas pinsamt. Det är ingen lek för ståuppkomikern, som driver sig själv långt över sina egna gränser.

Det är den särskilt inbjudna barndomsvännen - som till sin egen stora förvåning sitter i publiken - som berättar.

Han våndas och minns, sörjer och skrattar men kommer fram till något slags försoning. Att ståuppkomikerns namn Dovaleh G. påminner om David Grossmans eget är säkert ingen tillfällighet. Grossman belönades med Man Booker International Prize för den tidigare i år.

I sitt författarskap belyser han olika aspekter av dagens israeliska verklighet, inklusive den israelisk-palestinska konflikten. Han kan i likhet med landsmannen Amos Oz vara mycket kritisk mot Israels politik, trots att han är israel själv.

Han protesterar mot att Israel ockuperar palestinsk mark och hävdar att palestinierna har rätt till sitt eget land men menar att israelerna måste få försvara sig.

Ändå skriver han sällan direkt om kriget, utan hellre om livet i Israel, vilket gäller även för En häst går in på en bar.

Även här gestaltas trots allt en positiv livskänsla och allt mynnar till sist ut i en hyllning till freden och livet. Ståuppkomikern är självutlämnande ärlig och till och med cynisk men visar också prov på att han fungerar som samvetsgrann iakttagare av en grym israelisk verklighet.

En häst går in på en bar är en kompromisslös text, där Grossmans språk är mera naket och osentimentalt än vad det brukar vara och den här gången kryper han till och med under skinnet på mig.

Språket känns suggestivt och rastlöst, varför slutresultatet blir oerhört mångbottnat. Grossman fortsätter att roa och oroa med sin romankonst. En häst går in på en bar fascinerar mig men skrämmer mig på samma gång.