Ömsint och njutbart möte i ord och bild

Litteratur/recension

Lars Lerin, den gudabenådade akvarellisten, skulle ställa ut i Carl Larssons Sundborn. En utställning om resor hade han bestämt. Och om längtan. Om att längta bort när man är hemma och längta hem när man är borta. En längtan uttryckt i målningar, i brev, i vykort. En oroande längtan som Lerin satte ord på genom att låna den italienske filmskaparen Fellinis liknelse med Fågeln som flög för att återvända till sin bur.

Och så gick han i gång med att skriva en utställningskatalog. Men utställningen blev inställd och den tänkta katalogen växte till boken Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur, sammanställd som ett möte i ord och bild mellan honom själv och Carl Larsson.

Carl Larsson, född den 28 maj 1853. Lars Lerin den 2 april 1954. Ett sekel skiljer dem åt. Tio decennier som tack vare utvecklingens turbulens representerar en svindlande tidsrymd.

Och ändå inte. Bakom all utveckling, alla innovationer är människan sig lik. Bortsett från, skriver Lars Lerin, att Carl Larsson i ett brev ”skriver så styggt om något så fint som en padda” och att de därför aldrig kan bli sams, har han i Carl Larsson funnit en själsfrände.

Likväl är det något av en paradox. I bokens förord skriver Lerin att han egentligen tycker bäst om Karin Larsson. Om hennes lågmäldhet och för tiden oortodoxa syn på design och heminredning. Carl Larsson däremot faller i banalitetens fällor. Hans konst blir motiv på kakburkar och musplattor – Lerin fruktar att detsamma skulle kunde hända honom.

Vilket jag har svårt att föreställa mig. Folkkär är han förvisso men banalt tillrättalagd blir hans konst förmodligen aldrig vilket också denna bok vittnar om.

Någonstans bakom skaparen av de idylliska Sundbornakvarellerna hittar Lars Lerin en annan Carl Larsson. Till att börja med en yngre och vilsnare Carl Larsson som kommer till Grez-sur-Loing, träffar Karin, blir förälskad. Skriver rörande brev, tecknar roliga gubbar, drömmer om en karriär. Lyckas. På sitt sätt var vägen spikrak. Stockholm-Grez-Göteborg-Sundborn. Punkt. Eller nästan punkt. Resorna inom och utom riket å yrkets vägnar var många. Hemma höll Karin ställningarna.

I Sundbornarkiven har Lerin grävt fram mycket nytt och förhållandevis sällan eller inte alls publicerat material om, och framför allt av, Carl Larsson. Bilden av C.L. fördjupas. Redan här är Lars Lerin värd en eloge.

Men man låter sig naturligtvis inte förföras av Lars Lerins nya bok (den mer än femtionde i ordningen) för att den tar fram nygamla sidor av Carl Larsson. Dennes roll är samtalspartnerns och det är Lerin som styr samtalet, som får associationerna att flöda. Det är ingen hemlighet att Lars Lerins liv sönderfaller i två delar. Hudlöst och öppenhjärtligt har han berättat om sina kaotiska ungdomsår. Om sina irrfärder runt om i världen, om sina alkohol- och drogproblem. Och om omvändelsen i gestalt av Junior, den brasilianske dansaren Manoel Marques, som han gifte sig med 2009.

I Värmlandskommunen Hammarö med förlängning i Lars Lerin-museet Sandgrund strax utanför Karlstad fann han sitt Sundborn, varifrån han numera ogärna förflyttar sig. Det är där han sitter och minns sina tidigare resor, bläddrar bland skisser, akvareller och brev med mycket personligt utformade kuvert skrivna till föräldrar och släkt på olika orter i Sverige.

En kavalkad av minnen, minnesfragment, färger. Valfångstfartyg. En arabesksmyckad moskékupol i grå gryningsdimma, ett kalt hotellrum. En naken glödlampa. En katt. En mås.

Bilderna blir till ord; orden till bilder. Med penna och/eller pensel i handen hittar Lars Lerin in i sig själv. Här och där några rader av Carl Larsson. Några vykort, akvareller. Krumelurer. Släktskapen finns där, trots motstridiga uppfattningar om paddor.

Men då var då och nu är Lars Lerin. Njutbart. Tänkvärt. Ömsint. Naturnära. Som alltid när det gäller Lars Lerin och hans konst.