Harry Hole i spännande miljö

Film/recension

I mitten på åttiotalet fick Hasse Alfredson en ingivelse att iscensätta en av sina kriminalnoveller , Falsk som vatten, och skakade ihop en handfull kompetenta svenska och norska skådespelare för ändamålet. Resultatet blev, kan man säga, Hitchcock light, men helt klart inget minus på Hasse Alfredsons framgångsrika konto.

Säkert har sonen Tomas Alfredson sett filmen både en och två gånger och kanske inspirerats att själv en gång sätta tänderna i genren. Det må vara hur som helst med den saken och med två framgångsrika filmer, Låt den rätte komma in och Tinker Tailor Soldier Spy, i bagaget ligger ribban kanske högre för honom än den en gång gjorde för pappa.

Snömannen, som baseras på den norske deckarförfattaren Jo Nesbös kriminalroman med samma titel, har förvisso de flesta ingredienser som går att uppbringa i en klassisk polis-gissa-mördaren historia, men de är numera vardagsmat i tv. Inledningen ger en vink om att det blir en psykologisk twist på storyn och när kvinnor försvinner och en snögubbe med halsduk börjar figurera i sammanhanget får vi kvitto på faktum.

Poliser skall som bekant titta djupt i glaset och ha ett ex som fortfarande trånar i varje deckare med självaktning och den här gången fyller Michael Fassbender i bilden. Det är tjänstefel att berätta för mycket om en pusseldeckare och jag skall inte synda. Det fungerar habilt och miljöskildringen från Oslo med omnejd ger, precis som en annan aktuell thriller från Kairo, en frisk fläkt fjärran från Los Angeles och New Yorks intrampade gator.

Snömannen är sevärd just av den anledningen mer än att Tomas Alfredson tillför intrigen något nytt blod. Bortsett från allt det som flyter naturligtvis.