Mångskiktat i Zadie Smiths bästa

Två flickor från ett socialt utsatt bostadsområde, som tidigt blir mycket nära vänner och utvecklar ett nästan symbiotiskt vänskapsförhållande. Det finns dock djupa skillnader i deras familjer, som gör att de drivs ifrån varandra, men den nära förbindelsen finns kvar, och ingen av dem kommer ifrån den.

Låter det inte bekant? Som en kortbeskrivning av Elena och Lila från Elena Ferrantes Neapel-romaner. Men nej, här handlar det om två andra flickor, jag-berättaren i Zadie Smiths nya roman Swing time och hennes väninna Tracey, som växer upp i ett invandrartätt kvarter i norra London på åttio- och nittiotalen.

De har karibiskt ursprung, vilket innebär att de ses som vita bland svarta och som svarta bland vita. Båda är passionerat intresserade av dans men bara Tracey har talang nog för att ägna sig åt den professionellt. Historien, som växlar mellan flickornas barndom och en nutid, där de kommit ifrån varandra, ses hela tiden ur den berättande flickans perspektiv.

Hon har en mamma, som knappast är kärleksfull men besatt av att göra en akademisk och politisk karriär och komma loss från sina begränsande förutsättningar.

Någon sådan mamma har inte Tracey, som trots sin kamp för att bli West end-stjärna inte kommer från barndomskvarteren.

Berättarens utveckling är desto brokigare men frågan är om hon i slutändan egentligen är mer framgångsrik. Hon hamnar som assistent hos en popstjärna kallad Aimée och som befinner sig på Madonna – eller Beyoncé-nivå, stormrik, energisk och djupt narcissistisk.

Aimée får, som popstjärnor brukar, för sig att göra en insats för de fattiga i Afrika och grundar hux flux en skola för flickor i en by i Gambia. Och i den blir berättaren djupt involverad. Hon söker och får nära kontakt med folk i byn, och här bryts attityder och livsfilosofier mot varandra på ett fascinerande vis.

Zadie Smith berättar i rasande takt, underbart färgrikt och inte minst med en härligt spirituell humor. Samtidigt kontrasterar hon mycket raffinerat olika sätt att skapa sig ett väsentligt livsinnehåll. Berättaren lever ett för de flesta avundsvärt jetsetliv men är samtidigt en slav i Aimées entourage.

Tracey misslyckas i sin karriär, fastnar i sin barndomsmiljö som en fattig ensamstående mor och hatisk nät-stalker. Samtidigt har hon kvar sin genuina dansglädje. Det finns en lång rad karaktärer i romanen, som berättaren speglas mot. Alla är motsägelsefulla, inget är entydigt.

Zadie Smith berättar så livfullt, och skiftningarna i berättelsen är så snabba, att man knappt hinner med. Berättelsen är som ett stort fyrverkeri, och därför är det lätt att missa hur fint mångskiktad den är.

Här gestaltas grundläggande existentiella frågor, som vad du gör med ditt liv, och vad egentligen ett lyckligt liv innebär. Det myllrar också av frågor kring ras och kön, som aldrig ställs rakt ut eller besvaras utan hela tiden gestaltas i all sin komplexitet.

Swing time är både mänskligt angelägen och virtuost skriven. Och inte minst roande att läsa. Hela skildringen av superstjärnan Aimées liv och verksamhet är dråplig.

Zadie Smith är ju internationellt en av de mest framgångsrika romanförfattarna över huvudtaget under 2000-talet.

Detta är hennes femte roman, och det är verkligen strongt, att hon med det tryck och de förväntningar hon har haft på sig inte bara klarar av att hålla stilen utan nu presterar sin nog bästa roman hittills.