Han hade hand med orden

Den senaste tiden har jag suttit och läst gamla tidningsklipp, samlat material till en kommande artikel.

Flera av klippen har varit signerade Hans Bengtsson – och jag har aldrig behövt kolla vilken signatur som står under för att veta att det var Bengtssons penna som varit i farten.

Vår käre kollega och vän hade ett speciellt sätt att skriva – han hade hand med orden, han.

Hans Bengtsson har lagt ner sin penna nu. Alldeles för tidigt har han fått sluta klura på fyndiga och eleganta ordvändningar som ska få läsarna att känna hur det kan blixtra till när språket tas på allvar. Alldeles för tidigt somnade vår kamrat in efter en lång och mycket modig kamp mot en grym sjukdom.

Livet är orättvist. Det fanns så mycket kvar för Bengtsson – han brukar av oss vänner kärleksfullt benämnas med efternamn – att göra.

Han skulle uppleva saker med sin Ilse och med barn och barnbarn. Han skulle samla på mer udda kunskap i kuvert och lådor. Han skulle resa, han skulle äta och dricka öl och vin med oss, han skulle berätta sina historier, som vi aldrig tröttnar på att höra. Han skulle skriva ner dem, alla berättelserna från skogarna i norra Skåne.

Han skulle tolka livet till nya historier, med sin känsla för komiken i det lilla vardagliga.

Så många minnen poppar upp i skallen nu – och det är glädje och skratt som står längst fram i kön. Tack för det, Bengtsson. Tack för din rika, råa, rafflande humor och för ditt sätt att leverera den. Och tack för ditt allvar när så krävdes.

Våra tankar går till din familj i den här tunga stunden, vi delar deras sorg.