Förlossningskrisen

Förmodligen är det nästan oundvikligt att det någon gång blir obalans mellan tillgång och efterfrågan på förlossningsvård och barnmorskor, eftersom födelsetalen varierar. Ena året kan det vara 90 000, andra 120 000. Men det är skillnad på att ha hög arbetsbelastning och att inte förmå att ta emot de gravida som kommer. Varje barnmorska får allt fler att ta hand om och svenska kvinnor tillbringar kortare tid på sjukhus efter förlossningen än i något annat EU-land.

Paraplyorganisationen Sveriges kvinnolobby, som fungerar som remissinstans för regeringen, riktar kritik mot att extra pengar som skjutits till förlossningsvården inte används långsiktigt genom att utbilda och anställa fler barnmorskor. Det kan öka problemen ytterligare längre fram eftersom många barnmorskor står i tur att pensioneras och andra har bytt till vanliga skötersketjänster, vilket gör att antalet utbildade inte motsvarar antalet tillgängliga barnmorskor.

Regeringen kommer att skjuta till ytterligare 1.6 miljarder till förlossningsvården nästa år. Tron på den svenska förlossningsvården håller på att urholkas, tyvärr förmodligen av goda skäl, så regeringen måste kunna redovisa att dessa pengar har effekt, vilket enligt kvinnolobbyn handlar om att öka personaltätheten.

Så vilka krav ska man kunna ställa på landstingen, som har huvudansvaret? Man bekymrar sig från regeringens sida för att landstingens autonomi ska kännas ifrågasatt om man ställer för exakta krav på hur pengarna ska användas. Som vanligt varierar behoven från landsting till landsting, då det kan vara olika problem som gör att det inte fungerar.

Sveriges kvinnolobby yrkar bland annat på bättre återrapportering kring hur pengarna använts och effekten därav, vilket är rimligt. Att noga kartlägga hur medel används så resultatet kan utvärderas är det minsta man kan begära, oavsett självbestämmande. I ett iland med modern sjukvård är det absurt att medborgarna ska vara rädda för att inte kunna få hjälp med förlossningen.