Tisdagen den 19 december. Jeanne är alltid nervös och känner oro när det är dags att träffa läkarna i Kristianstad. På onkologmottagningen väntar besked från de fyra senaste månaderna.
Tiden står stilla i väntan på en läkare i Kristianstad.
Julaftonskalas hemma i Mala. Det blir enligt tradition en kalkon och mycket mat. Hela Jeannes släkt är där.
Det är lillejulafton och Jeanne slår in julklappar samtidigt som Patric lagar julmat.
Julafton. Dagens tabletter.
Precis mellan jul och nyår så lyckades Patricia få ihop sitt körkort. En stor lycka.
”Vi vet ingenting om hur länge det kan vara så här. Går det att stråla? Det känns blötsligt som vi inte vet något. Vi är tillbaka på ruta noll.”
En fin och vacker julklapp från en av Patricias bästa vänner Lovisa Levin. En tavla som har gjorts i bild och form kursen på skolan i Hässleholm.
När det är julafton så är Patricia en ren. Helt rätt, liksom.

Härifrån och framåt – del 7

Reprtage

Det här är den sjunde delen av reportageserien om familjen Jeppsson i Mala utanför Hässleholm. Sedan i början av september 2016 har jag följt Jeanne, Patric och deras gemensamma dotter Patricia. Dessutom Jeannes båda döttrar Jessica och Sara från en tidigare relation.
Jeanne ringde mig redan i augusti 2016 och frågade om jag kunde tänka mig att fotografera och filma när Patric skulle raka av henne håret. Hon hade redan börjat tappa så smått efter de första behandlingarna med cytostatika.
Detta blev början till en reportageserie som handlar om en familj jag har känt i många år. Patric och jag har varit goda vänner ända sedan början av 90-talet. Det här är en dokumentärserie och en berättelse om livet, om glädjen, om sorgen, om den satans sjukdomen cancer och mitt i allt detta den helt vanliga och ögonblickliga vardagen.

På många olika sätt har det här varit ett annorlunda år. Trots ett besked i slutet av det här året så har familjen Jeppsson känt att 2017 varit aningen enklare och kanske lite mer normalt än det förra. Trots en sjukdom så har dagarna kunnat tas om hand på ett så bra sätt som möjligt. Patric jobbar heltid på Tekniska skolan i Hässleholm samtidigt som Patricia tog studenten i juni och har sedan dess börjat jobba som undersköterska i Vittsjö. Jeanne har försökt hålla igång så gott det går och trots smärtor så har det här året varit bättre än det förra. Det var veckan innan jul som nya besked skapade oro. Jeanne fick kraftig smärta i sina skenben. För första gången sedan allt började i juni 2016 så blev det fler läkarbesök än planerat. Det handlade plötsligt om två olika röntgentillfällen genom stora delar av kroppen och såklart en stark oro.
– Jag hade så otroligt ont i mina ben. Jag blev såklart väldigt rädd över tankarna om skelettcancern, om det höll på att sprida sig och om detta var anledningen till en benhinneinflammation. Det gick från smärta i ryggen ner i benen på ett obehagligt sätt.

I väntan på besked så passade Jeanne på att åka till Stockholm med sin syster och deras mor. Det blev några dagar som fick henne att tänka på annat.
– Det var nog det bästa jag har gjort på länge. Det blev en föreställning med After Dark och ett par fina dagar i stan. När jag kom hem så jobbade jag en vecka i cafeterian på Tekniska skolan. Det var skönt eftersom det förde bort de oroliga tankarna.

Tisdagen den 19 december var dagen som Jeanne blev kallad till Kristianstad för möte och besked på Onkologmottagningen.
– Några dagar innan jul. Vansinne, men vad ska man säga? Sjukvården tar inget uppehåll och det måste man såklart på något märkligt sätt uppskatta. Resan dit och väntan att gå in på besök tar bort så mycket energi att när man väl sitter där så blir man till slut helt tom. Den här gången hade jag en väldigt konstig magkänsla.

Tystnaden på rummet i väntan på ett besked var en minst sagt annorlunda och obehaglig stund. Några minuter kändes som en overklig evighet och när läkaren efter en stund kom till dem så fick de ett fruktansvärt besked.
– De berättade att cancern har spridit sig. Det var betydligt värre än röntgen för fyra månader sedan. Det har växt en aning i höften även om det var långt ifrån det värsta. Min vänstra lunga är angripen, lymfkörtlarna är angripna, har blivit större och trycker på lungsäcken varför jag har svårt att andas ibland. Dessutom sitter tumörer på fyra olika ryggkotor.
På sjukhuset bestämde man att Jeannes antihormoner skulle avslutats omedelbart och istället blir det stark cytostatika i tablettform. Tanken är att alla celler ska slås ut, allt ifrån de friska till de sjuka.
– Både jag och Jeanne är tillbaka i en ovissheten som vi sluppit sedan förra hösten. Vi vet ju såklart inte om den här typen av cytostatika hjälper eller ej. Det handlar plötsligt om mjukdelar istället för skelett. Så har det inte varit tidigare och läkarna vet inte helt säkert just nu. Är det långsamt eller snabbväxande? Varken vi eller läkarna får ett besked förrän nästa röntgen om tre månader.

Plötsligt blev det en väldig skillnad. Från en tablett till ett tiotal per dag och redan under juldagarna började Jeanne känna av ett illamående.
– Jag mådde dåligt ganska direkt och jag antar att det beror på att det är väldigt starkt för magen. Tyvärr är jag jättedålig på att äta rejäla middagar och därför får jag skylla mig själv. Om jag inte klarar det här till nästa röntgen så får vi förmodligen byta mediciner. Det känns som om det sprider sig ganska fort och funkar inte detta så är jag rädd att vi måste in för att stråla lungorna.

Trots hemska besked som kastat runt det mesta på ett tungt och obehagligt sätt så är såväl jul som nyår viktiga helger för familjen Jeppsson. Det handlar om ledighet, närhet, lek och trevliga stunder. Det är dagar med lugn och ro i Mala.
– Det är märkligt, men trots nya besked så känns det som om jag mådde sämre vid den här tiden förra året. Jag levde i den sjuka världen på ett helt annat sätt. Jag har mer ont i dag men samtidigt så kan jag ta till vara på livet lite bättre. Hade jag haft den här kunskapen för ett år sedan så hade allt varit annorlunda.
Även om det är jag som har ont och mår dåligt så känns det självklart att försöka hjälpa till att spara på de små och vackra minnena. Visst, det slår en emellanåt när man sitter och tittar och njuter av sina barn och barnbarn. Kanske är jag inte här nästa jul. Så tänkte jag förra julen också men jag är glad över hur det här året har varit och jag kommer att kämpa för att få några jular till.

Patrics jobb på Tekniska skolan är något som ibland hjälper till att få honom tänka på annat.
– Såklart är jag tröttare i dag än vad jag var för ett år sedan. Både fysiskt som psykiskt. Jag tänker ofta på tiden som finns kvar. Vad ska vi göra? Hur kan vi göra? Vilka minnen ska vi rädda och hur kan vi på bästa sätt få den här tiden att kännas så bra som möjligt? Helt perfekt kan ju inget bli men kanske kan jag försöka göra det så bra som möjligt. Ibland tänker jag på hur tiden kommer att bli härefter? När jag är här med sakerna vi gjorde och minnena som vi skapade tillsammans? Samtidigt är det tankar som jag inte vill tänka. Istället vill jag att vi ska vara här nu och på något sätt är varje dag en vunnen dag, vi har fått mer tid och det är ju minst sagt starkt, viktigt och positivt, menar Patric.

Det här är den sjunde delen av reportageserien om familjen Jeppsson i Mala utanför Hässleholm. Sedan i början av september 2016 har jag följt Jeanne, Patric och deras gemensamma dotter Patricia. Dessutom Jeannes båda döttrar Jessica och Sara från en tidigare relation.
Jeanne ringde mig redan i augusti 2016 och frågade om jag kunde tänka mig att fotografera och filma när Patric skulle raka av henne håret. Hon hade redan börjat tappa så smått efter de första behandlingarna med cytostatika.
Detta blev början till en reportageserie som handlar om en familj jag har känt i många år. Patric och jag har varit goda vänner ända sedan början av 90-talet. Det här är en dokumentärserie och en berättelse om livet, om glädjen, om sorgen, om den satans sjukdomen cancer och mitt i allt detta den helt vanliga och ögonblickliga vardagen.

Läs mer: