Viktigt upprätthålla pressetiken
De många vittnesmålen om sexuella trakasserier och övergrepp, ibland brottsliga handlingar, som kommit fram under samlingsbeteckningen #metoo har visat på ett problem som om än välkänt ändå är större än de flesta kunde föreställa sig.
De många uppropen har lett till en omfattande debatt om makthierarkier och könsroller som förhoppningsvis leder till att det handlingsmönster som avslöjats i all sin brutalitet kommer att förändras. Hur snabbt och hur genomgripande går inte att summera förrän om flera år.
Den här debatten är viktig, och enbart att så många nu vittnar om sådant de i många år förtigit och kanske också förträngt kan ha stor betydelse för dem som drabbats av övergrepp och trakasserier. De vet att de inte är ensamma, och att problemet nu visas upp av många är ett erkännande.
En mindre positiv aspekt av publiceringarna på sociala medier är att många pekats ut som förövare utan möjlighet att försvara sig. I rättssystemet ska alla anses som oskyldiga tills deras skuld är bevisad. På sociala medier tillämpas alltför ofta den omvända principen.
Nyligen gick regissören Ulf Malmros ut i Aftonbladet med beskedet att han pekats ut utan grund för sexuella övergrepp och att han därför kommer att stämma den som pekat ut honom för förtal.
Sannolikt kommer fler sådana processer att förekomma, om män anser sig oskyldigt anklagade.
En omfattande debatt har också gällt traditionella mediers utpekande – eller icke-utpekande. För medier med ansvarig utgivare - tryckta medier, radio- och tv-kanaler men också en del nätsajter - gäller en pressetik som utarbetats av tidningarna själva gemensamt.
Huvudregeln är att vara försiktig med namnpublicering, om inte allmänintresset gör det motiverat. Men vad är allmänintresset och när tar det över den personliga integriteten?
Svaret är inte enkelt. Pressombudsmannen Ola Sigvardsson, som fått in minst fem anmälningar till Pressens Opinionsnämnd för överträdelser av publiceringsreglerna, skrev nyligen om detta. Han är rädd för att diskussionen om namnpubliceringar i spåren av #metoo ska skada förtroendet för pressetiken.
Så behöver det inte bli. De flesta tidningar har varit restriktiva med namnpubliceringar, trots att varje utgivare gör sin egen bedömning.
Det som normalt gäller, att något ska vara allvarligt och att det ska handla om en person som har en offentlig eller ledande roll i samhället, har oftast varit tydligt när namn publicerats.
Det gäller även de medieprofiler som uppmärksammats, även om Sigvardsson verkar tveka om det. Men i dagens samhälle är en TV4-programledare, en teaterdirektör eller en krönikör på en stor kvällstidning makthavare lika väl som en riksdagsledamot eller en direktör.
Däremot är kändisars aktiviteter normalt sett inget ”allmänintresse”, även om det är ”allmän nyfikenhet” på vad dessa har för sig.
Hittills har medierna i allmänhet klarat av att publicera när allmänintresset varit stort, inte bara för att nyfikenheten på kända personer kunde locka klick på sajten.
Låt det fortsätta så!