Antalet drunkningar har fördubblats i Skåne i år, från fyra till åtta personer. Det är tursamt nog inte så många, men det är extra tragiskt eftersom ingen egentligen behöver dö i en drunkningsolycka från en strand eller badplats. Det handlar om erfarenhet och om uppsikt.

Vissa kommuner har turen att ha havslivräddare: Malmö har haft livräddare i decennier och Helsingborg, Ängelholm och Vellinge har följt efter. Enligt Svenska livräddningssällskapet i Skåne är kopplingen mellan förekomsten av livräddare och få drunkningstillbud stark, så i den bästa av världar skulle alla kommuner med badplatser ha livräddning. Kanske gör åsynen av livräddare att man tänker extra på att ett hav kan avar en farlig plats om man inte är en stark simmare.

Det flesta simmar inte så bra som de tror och risken är särskilt stor för unga män som vill visa upp sin förmåga och simmar längre ut än vad som egentligen är bra i strömt vatten.

Livräddare i Helsingborg riktar kritik mot att föräldrar med barn är ouppmärksamma när barnet badar och gärna ägnar sig åt sin telefon istället vilket gör det väldigt lätt att glömma omvärlden. Ibland kan kritiken mot föräldrar som påstås ignorera sina barn för att leka med sin telefon vara väl moraliserande. Gräver ett barn i sandlådan medan mamma eller pappa läser tidningen på telefonen är det sällan något större problem. Men det är skillnad när barnet är i vattnet.

Det är svårt att känna igen drunkning. Tyvärr kan ett barn drunkna mitt bland andra simmare, vilket är ytterligare anledning för en förälder att bada med sitt barn eller om hen absolut inte vill det ha mycket god uppsikt.

Alla bör läsa om eller titta på ett klipp om hur drunkning ser ut: det handlar inte om att någon viftar med armarna och ropar, som om någon drunknar i tv. Tvärtom är drunkning skrämmande stillsamt och tyst, särskilt hos små barn redan kan se tafatta ut i vattnet. Kanske reagerar man inte på att de inte är tillräckligt långt över vattenytan med huvudet.

Uppmärksamhet behövs alltså vid vatten och helst utbildad livräddning.

För den som får typ 2-diabetes ska effektiv läkemedelsbehandling sättas in direkt vid diagnos, allt för att undvika följdsjukdomar och komplikationer. Basen i behandlingen är alltid livsstilsförändringar med viktnedgång och ökad fysisk aktivitet, men det måste kompletteras med läkemedelsbehandling.

Det räcker inte enligt behandlingsrekommendationerna att enbart ge patienten kost- och motionsbehandling, vilket ändå fortfarande görs i mycket hög grad.

Det är dags att diskutera nollvision för diabeteskomplikationer. Det borde vara lika självklart som att vi har en nollvision för död i trafiken.

Minst 400 000 svenskar har typ 2-diabetes och det viktigaste målet för behandlingen av sjukdomen är att nå det uppsatta målvärdet för blodsocker (HbA1c), blodtryck och kolesterol och det ska göras tidigt i sjukdomen, vid diagnos. Detta för att förhindra eller skjuta fram följdsjukdomar och komplikationer som till exempel stroke, hjärtinfarkt, skador på ögon, fötter eller njurar.

Behandlingsrekommendationerna är i dag individanpassade och målet med behandlingen anpassas efter individens ålder, övriga sjukdomar och hur länge de haft sin diabetes. Grundregeln är dock att behandling med kost och motion ska kompletteras med medicin.

En nyligen publicerad studie med 78 000 patienter från Nationella Diabetesregistret, NDR, visar att en majoritet av dem hade ett för högt blodsocker ett eller flera år efter att de diagnostiserats.

Enligt studien ger en fördröjning med ett år för att få ner blodsockernivåerna till de uppsatta målen samhällskostnader på 113 miljoner kronor. Om man bara ser till personer under 65 å, är kostnaderna mer än dubbelt så stora (279 miljoner).

Det råder en stor samstämmighet om att medicinering är viktigt och om vi verkligen ska lyckas måste vårdcentralerna få möjlighet att betala för medicineringen. I dag är det olika i olika regioner. Medan läkemedelskostnader betalas centralt i vissa fall hamnar kostnaden för läkemedel direkt på vårdcentralerna i andra. I de regioner vårdcentralerna får stå för notan är det många vårdcentraler som inte har råd att bekosta dyra läkemedel utan att samtidigt dra ner på annan verksamhet, vilket förstås inte är önskvärt.

Varken läkaren eller patienten ska acceptera att man inte når sina mål för diabetesbehandlingen och därför löper risk att drabbas av svåra följdsjukdomar och komplikationer. Når vi målen kan vi också nå nollvisionen.

Margareta Hellgren

docent i allmänmedicin, forskare på Skaraborgsinstitutet och på institutionen för samhällsmedicin och folkhälsa vid Göteborgs universitet

Grönlands regering stoppar allt letande efter olja och gas på Grönland och i havet runt om kring. Det är ett framsynt beslut, främst därför att det är användningen av de fossila bränslena som är den helt dominerande anledningen till klimatförändringarna. Men också för att, som landets mineralminister förklarar, det knappast ligger några stora vinster av oljeutvinning och lurar bakom hörnet. Världen är inriktad på att minska olje- och gasanvändningen och helt fasa ut den på lite längre sikt.

Därför ser Grönlands regering det inte som någon stor uppoffring att avstå från att leta efter de 31 miljarder fat olja (inklusive gas), en av världens största outnyttjade reserver, som beräknas finnas under havsbottnen utanför Grönland.

För den oerhört känsliga miljön i Arktis är det ett viktigt och framsynt beslut av den grönländska regeringen, som inom ramen för självstyret från Danmark hanterar bland annat förvaltningen av naturresurser.

Grönland har också sagt nej till uranbrytning. Det var en viktig fråga i den senaste valrörelsen och ledde till regeringsskifte. Uranbrytning har både stora miljömässiga konsekvenser och medför risker för kärnvapenspridning.

Däremot är grönländarna intresserade av att utvinna andra mineraler, med nödvändig miljöhänsyn. Inte minst den digitala utvecklingen kräver ökad utvinning av olika mineraler, som är nödvändiga för elektroniska komponenter.

Yngve Sunesson

Ett år efter explosionen i Beiruts hamn befinner sig Libanon i fritt fall. Enligt en ny rapport från Unicef riskerar fyra miljoner libaneser stå utan vatten om några få veckor. Detta drabbar ett Libanon på ruinens brant där personer som för ett år sedan tillhörde medelklassen svälter. Med en valuta som sjunkit i värde med 90 procent får allt fler svårt att sätta mat på bordet. Världsbanken kategoriserar det som en av världens största ekonomiska kriser, kanske den största sedan 1850. Endast Venezuela kan matcha Libanons snabba kollaps i modern tid.

Regeringen kände till risken med att förvara den mängden sprängämnen i hamnen och något tillfredsställande svar på varför man inte åtgärdade det, eller den organiserade brottsligheten som dominerade hamnen har medborgarna aldrig fått.

Bristen på en fungerande regering låser dessutom möjligheterna till utländsk nödhjälp. Vi ser en humanitär katastrof i realtid. En svensk biståndsarbetare i Libanon menar att det saknas 84 miljoner bara för att klara mat- och vattenförsörjningen.

Libanon är det land som tagit emot flest flyktingar, 1.5 miljoner på en befolkning om fyra miljoner och föga förvånande är det också de som har det sämst och försöker nu hitta någon annanstans att fly. Välbärgade libaneser söker sig till västländer som USA och Kanada. Det generösa flyktingmottagande landet Libanon genererar flyktingar och utarmar landet på de läkare och jurister det behöver för att återhämta sig.

Att ta ifrån folk möjligheten att försörja sina familjer och till och med strypa tillgången till rent vatten är ett recept på katastrof. Chansen för oroligheter får bedömas som mycket hög. Den internationella nödhjälpen måste finna sin väg till Beirut och Tripoli på något annat sätt än genom regeringskanaler. Tyvärr finns det inget sätt att skydda mot korruption i den utsatta ekonomiska situationen. Alternativet är flyktingströmmar, epidemier och upplopp.

Det svenska jordbruket bidrar, liksom alla näringsgrenar, till jordens uppvärmning genom sin fossilbränsleanvändning. Trots att jordbruket har utomordentliga möjligheter att i den egna produktionen också ta fram fossilfria drivmedel har det inte gått att ekonomiskt motivera detta, särskilt som EU stoppat stöd till biobränslen av konkurrensskäl ( fossildrivmedlen!).

Förra veckan lade landshövding Helena Jonsson, tidigare LRF:s ordförande, på regeringens uppdrag fram utredningsförslag om hur jordbrukets fossilbränsleanvändning skulle kunna växlas mot andra bränslen. Det kanske viktigaste är att ersätta dagens dieselavdrag, som införts för att kompensera svenska bönder för högre kostnader till följd av svenska särkrav, med dels en biopremie för användning av biodrivmedel, dels ett nytt ”jordbruksavdrag” för att kompenserade för de svenska särreglerna. Den klimatpremie som gäller för miljöfordon föreslås utökas till att också gälla jordbruksmaskiner (och borde också gälla andra arbetsfordon).

Det här är kloka förslag som bygger på januariavtalet och som regeringen snarast borde se till att göra proposition på. Alla sektorer måste medverka till att minska Sveriges klimatpåverkan och de flesta behöver både morot och piska för att göra det snabbt.

Biogasutredningen hade förslag som skulle underlätta för jordbruket att i ökad omfattning använda gödsel för att tillverka biogas. Det minskar metanutsläppen från gödsel och ger mer lätthanterlig gödsel. I Jonssons utredning betonas att förslagen behöver genomföras som en del i klimatomställningen.

Dessutom föreslås att Sverige på EU-nivå ska driva på för att lägga tull eller klimatavgift på den klimatmässigt sämsta handelsgödseln, som är ett större problem för klimatet än djurens gödsel.

Som helhet bra förslag som skulle underlätta för jordbruket att bli fossiloberoende utan att lönsamheten försämras drastiskt.

Yngve Sunesson

När regionrådet Gilbert Tribo konfronteras med den för regionen tråkiga sanningen att en 64-årig kvinna i Lund fått vänta 68 dagar innan cancerbehandling påbörjas och kunde se sitt cancerbesked på 1177 innan hon blivit kontaktad av läkare försöker han inte frikänna regionen från skuld, vilket i alla fall är en början. Det finns ett systemfel som ansvariga regionpolitiker är väl medvetna om.

Niklas Loman, överläkare vid SUS Lund och regional representant i den nationella vårdprogramgruppen för bröstcancer säger att man ”inte alls klarar” att behandla patienter inom tidsramen, men menar att det gäller för bröstonkologin generellt. Ändå ligger Skåne särskilt illa till. Enligt doktor Loman är det ont om läkartider och brist på operationssalar.

Tribo ser problem på andra ställen och menar att ”vården är rätt dimensionerad men fel organiserad” och ser en lösning i att låta andra sjukhus behandla cancerpatienter och i extern upphandling.

Man måste bli överens om var problemen finns. Eftersom Skåne ständigt halkar efter finns problemet sannolikt i både resurser och organisation. Förhoppningsvis ökar uppmärksamheten kring den omilda behandlingen av ”Kerstin” trycket på ansvariga för att åstadkomma förändring.

Det besvarar inte alla frågor. Det är fortfarande oklart varför patienten inte fått besked trots provresultat. Den synbara likgiltigheten inför hur dåligt patienten måste ha mått under väntetiden och risken för att hon skulle se provsvaret utan hjälp och stöd från vården som kan svara på frågor skaver. ”Kerstin” har orkat blir arg och ledsen och kontakta media. Hur många har varit för trötta eller ledsna för att bråka?

Kanske har detta inte förändrat prognosen. Men kanske har rädslan och oron tagit krafter hon behöver för att bekämpa sjukdomen. Det är en mardröm för en enskild vårdtagare att i denna sårbara situation riskera att förlora förtroendet för vårdapparaten just när hon behöver det som mest.

Den 2 augusti högtidlighålls minnesdagen för förintelsen av romer. Sedan några år är det en gemensam minnesdag i EU, och FN proklamerade denna dag som internationell minnesdag redan 2005. I Sverige får den sällan stor uppmärksamhet.

Bakgrunden är att natten mellan den 2 och 3 november 1944 mördades de kvarvarande över 4 000 romerna i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Den natten har därför kallats för ”Zigenarnatten”. I lägret mördades över 20 000 romer.

Att romerna blev föremål för samma förföljelse som judarna under nazisternas utrotningskampanjer glöms alltför ofta. Totalt mördades under kriget närmare 500 000 romer (uppgifterna varierar en del), vilket var en fjärdedel av alla romer som bodde i Europa, enligt Forum för levande historia.

Diskrimineringen av romer fortsatte även efter kriget - och pågår än i stora delar av Europa. Till Sverige var de inte välkomna - det rådde inreseförbud för romer till 1954! Fortfarande diskrimineras romer i Sverige alltför ofta.

I oktober har statsminister Stefan Löfven bjudit in internationella ledare till ett internationellt högnivåforum om ”hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism”. Titeln på forumet tyder på att folkmordet på romerna under Förintelsen kommer att glömmas bort också då.

Det vore ett slag i ansiktet på det romska folket. Ge plats åt förintelsen av romer på förintelseforumet!

Yngve Sunesson

Nyamko Sabuni vill att ”en liberal och borgerlig regering” ska skapa ett snabbspår i EU för att granska Ungerns och Polens brott mot EU-stadgan och sätta fokus på de mänskliga rättigheterna. Tror hon verkligen att hon kan göra det i en regering som samarbetar med antiliberalen Jimmie Åkesson, som ser Ungern som en förebild?