Bevismaterial som måste sparas

Nyheten om att dna och andra biologiska spår som säkrats från personer som säger att de utsatts för sexualbrott bara sparades i sex månader, till skillnad från de rekommenderade två åren, på Södersjukhuset i Stockholm förvånade och oroade.
Dels är det problematiskt om dem som bestämt sig för att inte anmäla men sedan ångrat sig förlorar den möjligheten när bevismaterialet inte längre existerar. Dels kan det hindra i andra brottsutredningar, där polisen kanske skulle kunnat hitta samband mellan liknande fall om de hade tillgång till materialet som fanns förvarat på SÖS.
Metoo-kampanjen har belyst inte bara vilket stort antal personer som säger sig ha varit utsatta för sexuellt våld, men också hur få anmälningar som leder till rättegång och fällande dom, även om offrets historia är trovärdig. Att det så ofta landar i att våldtäkts- och sexövergreppsanklagelser landar i ord mot ord gör att teknisk bevisning blir extra viktig. Detta är ytterligare en sak som pekar på att det inte bara handlar om att det är svårt att bevisa att en våldtäkt skett generellt, utan att det kan finnas strukturella problem, förutom de uppenbara med att polisen inte har resurser att utreda.
SÖS har ändrat sig efter kritiken. De hänvisade till utrymmesbrist som anledning till att man inte behöll bevismaterialet längre. Inte rimligt, när någons möjlighet att få upprättelse kan bero på teknisk bevisning.

Dagens fråga

Visste du att att julgranar är ätbara?

Loading ... Loading ...

Veckans ibladningar