Arg på granskarna och inte på fuskarna
För idrottsälskare borde det vara viktigt att tävlingar, särskilt internationella och påkostade som OS, sker under så rättvisa och schysta omständigheter som möjligt. Annars kan man fråga sig vad man tävlar i: snabbhet eller smart medicinering.
Uppdrag Gransknings utgivare Nils Hansson skriver om varför det är kontroversiellt att granska dopning, som nu senast inom skidsporten, och att många blir arga när idrottare ifrågasätts.
Ämnet är känsligt. Man kan fråga sig varför. Självklart är det inte roligt att få veta att idrottare som representerar Sverige medvetet kan ha manipulerat sin förmåga för att vinna. Många norrmän blev arga över en tidigare granskning av deras skidåkare, men då handlade det om att man förmodligen upplevde det som att Sverige ville sätta åt Norge.
Varför blir folk argare på granskaren än på fuskaren? Det är trots allt inte granskaren, utan tränaren som föreslår prestationsökande åtgärder och idrottsmännen som går med på dem, som riskerar att skada sporten. Det kan inte vara viktigast att vinna till varje pris. Om idrottare inte vinner på merit och hårt arbete är det inte en sport som man bör lägga pengar på eller sända i TV.
Om svenska skidåkare visar sig inte vara skyldiga till någon form av dopning och inte använder astmamedicin på ett tveksamt sätt, som Uppdrag Granskning tittar på, är allt väl och det är bra att vi fick veta att inget fusk förekommit.
Martina Jarminder