Det sköts skarpt också förr
Den 17 juli 1995 körde en motorcykel av vägen på E4:an söder om Markaryd på väg mot Helsingborg. Det kunde blivit bara en notis i tidningarna men det blev större.
Det var det kriminella motorcykelgänget Bandidos Sverigepresident som satt på motorcykeln. Han blev skjuten i ryggen med ett stort antal skott. Ett gick genom skyddsvästen och dödade honom.
Misstankarna gick av naturliga skäl mot konkurrentklubben Hells Angels, men någon mördare greps aldrig. Under några år i mitten av 1990-talet pågick ett blodigt krig mellan de båda motorcykelgängen, båda med rötterna i USA och med täta kontakter mellan klubbar i alla de nordiska länderna.
Hämndaktioner gjordes. Bland annat besköts Hells Angels klubblokal i Kattarp utanför Helsingborg. Den nuvarande ägaren av huset har kvar bardisken och förevisar gärna kulhålen i den när hon har konstutställningar där.
Under det här ”kriget” dödades minst elva medlemmar i de båda klubbarna i Sverige, Danmark och Norge. Även oskyldiga åskådare dödades. Stämningarna hos allmänheten var upprörd. Polisen var maktlös eftersom det sällan var någon som ville vittna om vad som hänt.
Så småningom förstod båda MC-klubbarnas ledningar att det var destruktivt att slåss istället för att dela upp marknaderna för de olika brottsprojekten, och presidenterna för Hells Angels och Bandidos slöt fred i direktsänd dansk tv.
Det kan vara värt att minnas skjutningarna mellan kriminella gäng för 20-25 år sedan med tanke på de senaste årens allt fler skjutningar, ibland i gatumiljö.
Också nu handlar det oftast om uppgörelser mellan olika kriminella grupper i revirstrider om vem som ska kontrollera knarkförsäljning, beskyddarverksamhet eller andra ”projekt”. Ibland är motiven mer privata men har ändå ofta samband med den kriminella aktiviteten.
Under förra året sköts 42 människor till döds i Sverige. De flesta blev offer för gängrelaterat våld.
Reaktionerna från allmänheten och från rättssystemet är likartade i dag jämför med för 20 år sedan. Det finns en naturlig upprördhet över likgiltigheten inför förspillda liv, det finns en vanmakt mot de slutna grupperna vilket gör det svårt att få fram vittnesuppgifter och det finns en stark motivation hos polisen att försöka få stopp på skjutningarna och att gripa dem som begått brott.
Nu är vapentillgången större och fler olika grupper har tillgång till och är beredda att använda de dödliga vapnen. Det har gjort att problemet är större och påverkar fler.
På 1990-talet diskuterades förbud mot kriminella organisationer men det anses strida mot grundlagens organisationsfrihet. För dagens gäng skulle det ändå inte fungera. Där finns inga medlemsregister eller betalas några medlemsavgifter.
Däremot kan straffskärpningen för grovt vapeninnehav till minst två år, vilket innebär att den som påträffas med skjutvapen kan häktas, betyda en del för polisens arbete.
Dessutom bör polisen försöka påverka de brottsaktiva att inse, som MC-gängen på 1990-talet, att gängkrig inte är till fördel för någon. Det kanske kan bidra till att skjutningarna blir mindre vanliga.