Medkänsla i film om sämsta filmen

The Room från 2003 har av många tyckare utsetts till världens sämsta film. Med åren har detta megafiasko emellertid fått kultstatus och till och med till slut dragit in sin inspelningskostnad på runt sex miljoner dollar. Producent, manusförfattare och regissör till detta sorgliga debutverk är den mystiske knäppgöken Tommy Wiseau, en herre utan självkritik men märkligt gott om pengar.

Nu har James Franco gjort film om denne udda figurs irrvägar i Hollywood och arbetet med The Room och man kan väl säga att denna berättelse är avsevärt mer sevärd än filmen som givit upphov till den.

Historien tar sin början när ende kompisen Greg Sestero och Wiseau träffas för första gången. Båda är aspirerande skådespelare, men helt olika. Den förstnämnde är tafatt med uselt självförtroende medan den äldre kollegan är en excentriker övertygad om sin egen förträfflighet. Personkemin finns där och snart befinner sig duon i Änglarnas stad på jakt efter någon form av genombrott.

Efter en tid börjar relationen knaka i fogarna. Medan Sestero utvecklas och börjar få både nya bekantskaper och småroller står Wiseau kvar och stampar på samma fläck. Det är då han knäcker en genialisk idé; han ska bli sin egen lyckas smed och göra en film själv trots att erfarenheten av sådant arbete är noll. Katastrofen väntar runt hörnet, således. Fast med bara en gnutta talang och insikt i bagaget hade resultatet kanske kunnat bli acceptabelt, men så är förstås inte fallet.

The Disaster Artist är på många sätt en hur festlig historia som helst. Särskilt skildringen av den oorganiserade filminspelningen där barnslig hybris fånig arrogans och total omedvetenhet om hur allting fungerar signerad den självutnämnde auteuren själv får en närmast att tappa hakan. Är mannen verkligen på riktigt, tänkte man med skräckblandad förtjusning mer än en gång under filmens gång.

Vilket han uppenbarligen är. Franco har baserat sin film på boken med samma titel av polaren Greg Sestero. Ändå går det inte att tycka riktigt illa om Wiseau.

Visst, i verkliga livet hade man inte stått ut särskilt länge med en så jobbig typ men det finns samtidigt försonande drag hos honom. Någonstans menar han väl även om det i slutänden är svårt att se skogen för alla träden, och det tycker jag nog Franco får fram när det behövs.

Det är också därför man inte bara sådär utan vidare kan skratta åt honom, utan också hysa viss medkänsla när (film) tillvaron kraschar fullständigt.