Träffsäker satir över politisk dekadens

I rakt nedstigande led från Chaplins Diktatorn, Stanley Kubricks Dr Strangelove och med lite Mel Brooks och Armando Iannuccis egen In The Loop kommer nu en ny knivskarp satir över en av huvudpersonerna i vår historias nattsvartaste epok.

I en tid när vänster och höger tvistar om det var Hitler eller Stalin som stod fan närmast och böcker, film och tv för länge sedan tagit udden ur varje svordom känns det rätt att tänka som Chaplin.

Varför inte istället ta heder och ära av dem och se dem i löjets skimmer.

The Death Of Stalin gör avspark 1953 med att diktatorn hastigt avlider bakom Kremls väl förseglade murar och i maktens korridorer börjar nu kampen om ”lille fars” lediga plats på tronen.

En av kandidaterna som också skulle ta över var Nikita Chrusjtjov (obetalbart spelad av en Steve Buscemi med nerverna på utsidan) som också i verkligheten var något av en komiker. Han valsade genom världspressen när han dunkade skon i bordet i FN-skrapan som protest mot generalsekreterare Dag Hammarskjöld.

Briljerar gör också Jason Isaacs som pösmunken General Zjukov med makten och härligheten lysande i ögonen.

Historien avverkar den ena svarthumoristiska pärlan efter den andra, alla inramade av Kremls spektakulära miljö av gnistrande kristall och strama vaktparader drillade av en självutnämnd elit på balkongen.

Givetvis kan det tyckas ett man ibland tappar tråden och att regissören Armando Iannucci kunnat hålla ett stramare grepp om de tydliga improvisationerna men jag köper paketet och träffsäkrare satir över politisk dekades är det svårt att tänka sej.

Att Iannucco väljer att avrunda filmen i ett mörkare tonläge när Chrusjtjov börjar klättringen mot maken ger filmen ytterligare en dimension när det gäller närkontakten med den dystra ryska realiteten.