Uffe Larsson – ett proffs som tränare och människa

Oktoberlördag 2014 på Nya Wallbjörka i Kristianstad. IFK Osby skall spela avgörande kvalmatch mot Nosaby och när lagen gör entré kommer också Osbytränaren Uffe Larsson iklädd sitt vanliga träningsställ – och blå gummistövlar! ”Jag har varit här förr så jag vet hur blött det är”, skrattar Larsson med glimten i ögat och visar exakt i den stunden vilken mästare han är att trots framgångar kunna stå med bägge fötterna på marken.

Idag är Uffe Larsson borta, bara 60 år gammal, efterlämnande hustrun Carina och barnen Anna och Ola. Men också andra släktingar som brodern Stefan ”Mr Myresjö” Larsson och saknad av massvis av fotbollskollegor av alla de slag. Men också av oss i media vilka fick förmånen att arbeta med honom.

Länge var Uffe Larsson för oss mest ett framgångsrikt namn både som spelare (”den bäste Malmöspelare som aldrig spelade i MFF”, skrev kollegan Ole Törner) och tränare (bland annat SM-guld med Malmö FF:s damlag).

Men detta förändrades en decemberkväll 2009 när IFK Osby, då bara fjärde bästa fotbollsklubb i Osby kommun, aviserade att man lockat Trelleborg FF:s förre tränare Larsson att ta över division sex-laget. Tränartjänsten kombinerades med idrottslärartjänst på Ekebacksskolan och senare också jobb på fotbollsakademin Calcio när denna etablerade sig i Osby.

Larssons personlighet gjorde honom omtyckt i de flesta läger vilket inte alltid är fallet med människor som jobbar efter devisen att ingenting är omöjligt. Men Larssons sätt att ta människor och hitta det positiva med elever, spelare och kollegor gjorde honom unik.

Fotbollsmässigt blev också Osbytiden rena framgångssagan. På fyra år marscherade klubben, under Larssons proffsiga ledning och tillsammans med parhästen Joakim Hansson, genom sexan, femman, fyran och upp som topplag i trean. Och detta med till stora delar samma manskap som en gång funnits med i sexan. Hans förmåga att lyfta spelare var enastående och endast ren otur, några skador och avstängningar, gjorde att drömmen om tvåan aldrig blev verklighet.

Uffe Larsson var kvar i IFK Osby till 2015 men jobbade fortfarande kvar på skolan och Calcio när sjukdomen slog till.

Efter kvalmatchen på Nya Wallbjörka liftade Uffe med Norra Skåne-bilen till Hässleholm för att hinna med Malmötåget. En besviken Larsson kom ut från omklädningsrummet och öppnade bildörren där kollegan Jan Rydén och jag satt nästan lika besvikna. Det första han sa var: ”Hur har ni det på tidningen då?”.

Inte konstigt att man saknar Uffe Larsson – en människa som hade förmågan att se hela sina medmänniskor!