Sjökaptenen som gick iland

Han hann faktiskt bara arbeta på sjöbefälsskolan i två år innan den lades ner, men han har ändå tagit till uppgift att skriva dess historia, som började 1842.

Det har blivit en faktaspäckad bok, som innehåller en hel del igenkänningsmoment, även om man inte gått på själva skolan.

Själv är Jan Horck inte ens uppvuxen havet, men dock vid ett större vatten. Han tillbringade sin barndom vid Vätterns strand, i Karlsborg, där hans far var officer.

1960, när han var 13 år gammal, flyttade familjen till Malmö. ’

Han berättar att befolkningen i landet hade ökat så snabbt att det inte fanns tillräckligt med lärare till skolorna – för att få till en snabb provisorisk lösning tillfrågades landets officerare om det var villiga att hoppa in bakom katedern. En av dem som nappade var Jan Horcks far:

– Han var lärare i matematik och fysik.

Jan Horcks håg stod till sjön. Han gick med i Sjövärnskåren; det kan beskrivas som ett hemvärn med marina uppgifter. De bedriver ungdomsverksamhet för framtida rekrytering.

Efter gymnasiet ringde han till Broströms rederi och hörde sig för om jobb. Han blev befälselev och måste börja med praktik.

– Jag seglade som elev i två år. Mexiko, Medelhavet, Fjärran östern.

Sedan satte han sig på skolbänken. Han berättar att det var en klass med skiftande bakgrunder, som tagit olika vägar till utbildningen.

1970 var han färdigstuderad och gav sig ut på haven. Efter några år som underordnat befäl – det är så det går till – fick han högsta ansvaret för ett fartyg, som kapten.

Han har alltid gått på långresor. Han berättar om en runda han gjorde några gånger:

– Vi lastade kött i Australien och tog det till USA och Kanada. Därifrån tog vi styckegods till öarna i Västindien. Sedan gjorde vi rent och gick till Ecuador för att lasta bananer, ibland till Los Angeles och lastade citroner. Vi tog alltihop till Japan och därifrån tog vi bilar till Australien.

Han var på tankers också, bland annat i persiska viken.

1980 befann han sig i Amerika, på väg till Philadelphia, med Sveriges då första rorofartyg Barber Nara när han fick ett telefonsamtal. Det var Sölve Arvedson. chef för Sjöbefälsskolan i Malmö, tillika han gamle lärare:

– Han sade ”Du ska komma hem till Malmö och bli lärare. Jag har snackat med rederiet – det står en kille på kajen och avlöser dig!”.

Så Jan Horck åkte hem och började undervisa på sin gamla skola.

– Jag tänkte ju att det var tillfälligt.

Så något år senare gjorde han en resa till Grönland för att lasta zink och bly i gruvan Black Angel.

Men det blev bara ett mellanspel. Han återvände till undervisningen och kom nu också att bli engagerad av skapandet av det som skulle bli World Maritime University, WMU, i Malmö. Det sorterar under FN.

Han berättar att det var Sölve Arvedsons idé och att den föddes ur olyckor och missöden i världens sjöfart på 70-talet. I Malmö hölls ett en vecka långt symposium, med deltagare från hela världen, där man dryftade vad man skulle kunna göra.

Man kom fram till att det behövdes bättre utbildning, och att den utbildningsinstitutionen skulle ligga i Malmö. Hit kommer studerande från främst u-länder, med ett visst inslag från den industrialiserade världen.

En viktig del av WMU:s uppgift är nämligen, med en mycket svepande formulering, att få världens sjöfartsadministratörer och hamnledningar att lära sig ett gemensamt tänkesätt, att saker och ting ska fungera ungefär likadant världen över, Till exempel när det gäller säkerhetsfrågor.

Så det är inte klassiskt sjöfolk som kommer till Malmö – här lär man sig inte navigera.

– Det kommer elever som aldrig har sett en båt, säger Jan Horck.

WMU har gjort Malmö mer känt i världen än Malmöbon i allmänhet förstår; under de drygt 30 år som det internationella FN-universitetet funnits har mängder av före detta elever kommit att beträda viktiga poster inom sina respektive länders sjöfart.

– Sölve Arvedson tog in erfaret folk som lärare, folk som gjort misstag också och kunde lära ut vad man skulle akta sig för att göra också.

Själv var han lärare på WMU fram till pensionen, och helt lämnat pedagogiken har han faktiskt inte. Han leder kurser i navigation för både yrkesfolk och fritidsskeppare. Han gör inhopp som extralärare på Dammfriskolan i Malmö.

– Mest i matte och engelska.

Tyska och svenska blir det också.

– Förutom svenska och engelska talar jag spanska bäst. Efter engelska är spanska det viktigaste språket för sjöfolk.

Sina kunskaper i det har han inte studerat sig till:

– På mina vakter har jag haft sällskap av folk från Chile, Kuba, Argentina. Vad ska man göra när går vakt mitt i natten?

Man får prata med varandra och kommunicera så gott det går.

På det viset har han lärt lite arabiska också.

Efter pensioneringen har han hittat tid att skriva Sjöbefälsskolans historia.

– Det tog mig ungefär två och ett halvt år.

Ett arbete som gett både glädje och sorg. Till det senare räknar han insikten om hur mycket av inventarierna som försvunnit på vägen, på olika kända och okända sätt.

Och så tycker han att det är dags att Sölve Arvedsons insats för att skapa WMU uppmärksammas ordentligt.