Sista huset har hon ritat åt sig själv

Maria Schad tar emot i dem nya huset, utanför Höör, med utrymme för både arbete och utställning. Hus och garage är så gott som klara, återstår att göra en del med tomten.

– Det här är det sista jag ritar, säger hon om sitt hus.

Arkitektur studerade hon på Lunds Tekniska Högskola i början på 1970-talet. Som arkitekt har hon bland varit med om att sätta Hishult på kartan – det var hon som ritade den första delen av det stora konsthallsprojektet där i mitten på 1990-talet, inklusive en hotelldel. Det ledde i sin tur till att hon fick kontakter och uppdrag i de krokarna, vilket innebar att hon kom att sätta en hel del ytterligare spår i Halland.

– Ögonen håller inte riktigt. Någon gång måste man bestämma sig, säger hon om sitt beslut att lämna arkitekturen.

Men sitt konstnärskap fortsätter hon. Och hon berättar att det var mycket genom just arkitekturstudierna hon blev medveten om att hon hade ämnet till en konstnär inom sig.

– Jag hade mycket inspirerande lärare, som ägnade stor uppmärksamhet åt det konstnärliga.

– Det är viktigt att ha bra mentorer, för självförtroendets skull.

Att hon kunde rita, det visste hon redan. Det var en talang hon byggt sin tidigare yrkeserfarenhet på.

Maria Schad växte upp i Trelleborg. Hennes far var glasblåsare på Trelleborgs glasbruk. Men, berättar hon, när han fick veta att en arbetskamrat fått tuberkulos, så bara gick han. Glasblåsarna bytte ofta de pipor de blåste i med varandra och han ville inte bli smittad.

Detta gjorde att familjen inte hade råd att bo kvar i sitt nybyggda funkishus; de fick sälja och flytta ut på landet.

– Det var ganska förfallet, mycket som behövde göras. Men jag lärde mig mycket om hus – jag växte upp på en byggarbetsplats.

Talangen för att teckna gjorde att hon fick jobb på Kockums varv i Malmö.

För att kunna arbeta med fartygsinredningar började hon på Kockums snickarskola. Hon fann att det inte riktigt var vad hon tänkt sig och slutade efter en termin, men hade då ändå hunnit få kunskaper som visade sig värdefulla senare.

Samma sak när hon var på varvets marinritkontor, där hon bland annat gjorde tekniska illustrationer.

– Jag fick insikt om många tekniska problemställningar.

Senare har hon också sett till att lära sig en del metallarbete själv, som plåtslageri och svetsning. För att bättre förstå vad som är genomförbart och inte, så hon inser vilka utmaningar hon ger de husbyggare som ska göra verklighet av de hus och inredningar hon ritar, eller de som ska föra över hennes konstverk från modell till stor skala.

Hon säger också att hon hade stor nytta – och glädje – av sina år som kartritare på stadsbyggnadskontoret i Lund.

– Jag fick arbeta med duktiga, välutbildade människor, hade generösa arbetskamrater.

– Jag kom väldigt nära beslutsfattarna, fick lära mig om politik, hur samhället fungerade.

Det var på 80-talet som konstnärskarriären tog fart. Tidigt ställde hon ut tillsammans med professor Oscar Reutersvärd – det var någon som tyckte att deras konst borde passa tillsammans – och han blev lite av en mentor för henne.

Hon har arbetat i många material och uttryck, i många storlekar. Metall, trä. betong.

– Man blir lite överraskad själv när man ser tillbaka, säger hon apropå att hon inför intervjun har gjort en ordentlig titt bakåt och gjort lite återupptäckter:

– Man glömmer ju.

Sin första ateljé hade hon i Lund, men när huset skulle renoveras tyckte hon att den nya hyran skulle bli mer än hon mäktade med. Så hon flyttade till Bjärsjölagård, till ett hus som hon med åren formade efter sitt eget huvud, liksom sin trädgård.

Sedan ett tiotal år bor hon inne i Höör och berättar att hon har stort nöje av att formklippa sina buskar.

Höör var för övrigt inga främmande trakter för henne:

– Här har jag vistats mycket som barn – vi hade sportstuga i Jularp.

Något som ofta återkommer i hennes konst är cirkeln. Att hon har ett starkt idrottsintresse är också uppenbart – ibland tacklar hon ett idrottsligt ämne genom att ge det riktig fart i en cirkelkomposition.

Hon blir entusiastisk när hon pratar om idrott – hon har fått en nytändning på det området.

– Jag är så himla glad att jag tidigt sysslade med idrott. Först höll jag på med allmän gymnastik, sedan kom jag att bli långdistanslöpare. Jag sprang Lugimaran, Lidingöloppet, Yddingen runt och sådana lopp.

Träningen hade länge fått stå tillbaka, men de senaste åren har hon tagit upp den igen. Hon springer två gånger i veckan för konditionens skull, tränar yoga en dag och pilates en dag för att hålla sig vig. Härom året var hon på Nya Zeeland och sprang orientering.

– Jag gick och tänkte att man får väl acceptera sin gamla stela kropp, säger hon visar hur hon numera åter kan böja sig framåt och sätta händerna i golvet:

– Men det går att göra så mycket. Det är en härlig känsla!