Hennes hand är ständigt utsträckt

Rapporteringen från flyktingströmmarna till ön Lesbos utanför Greklands kust har i stort sett tystnat. Men människorna, problemen och misären finns fortfarande kvar.

En som nyligen besökt Lesbos och som stått öga mot öga med människorna där är sjuksköterskan Saskia Titman från Vittsjö. Och det är inte första gången hon sökt sig till platser långt ifrån tryggheten.

Hon har bland annat varit på plats efter jordbävningen på Haiti 2010, i ett flyktingläger på gränsen mellan södra och norra Sudan 2012, i Syrien 2013 och i Sierra Leone under ebolaepidimin 2014.

De gånger hon har varit ute tidigare har hon rest på uppdrag av olika organisationer som stått för resa och uppehälle. Den här gången åkte hon för egna pengar och delade hus och bil med andra hjälparbetare.

– Jag reste för en nybildad organisation som startats av tre tjejer från Holland, berättar Saskia Titman. Två av dem är läkare och en är sjuksköterska. De efterlyste fler hjälparbetare och jag bestämde mig för att åka.

Målet den här gången var Moria som är den största flyktingförläggningen på ön Lesbos. Uppskattningsvis finns här 6 000-7 000 flyktingar.

De kom mestadels från Syrien, Afghanistan, Iran, Irak, Nordafrika och Centralafrika. Dessutom fanns det ett antal kurder.

– Men det är svårt att veta antalet eftersom det kommer nya hela tiden och andra skickas vidare.

Moria är ett läger inringat av taggtråd och där människor bor i containrar och tält.

Vad är det största problemet för närvarande?

– Det är kylan, berättar Saskia. Det kan vara väldigt kallt på nätterna. Det är inga optimala förhållanden och det är svårt att upprätthålla standarden.

Moria är en tidigare militärförläggning och Saskia berättar att det nästan ser ut som att ha människor i bur. I lägret finns poliser på plats och miljön ger enligt Saskia ett väldigt hårt intryck.

Hon berättar att de som arbetar på flyktingförläggningen har god hjälp av de flyktingar som behärskar språk. De går utan ersättning in som volontärer och fungerar som tolkar.

Läkare och sjuksköterskor har relativt bra fysiska arbetsförhållanden eftersom de jobbade i en container med två rum som har både el och värme. Friskt vatten transporterar de dit i dunkar.

Däremot möter de människor vars situation påverkar även dem som ska hjälpa.

Saskia berättar att flera av de symptom som patienterna uppvisar är kopplade till psykiska reaktioner. Det kan handla om panikattacker, sömnproblem, självmordsförsök och människor som det inte ens går att få kontakt med.

Saskia suckar när hon berättar om situationen.

– Det finns enorma behov av hjälp och Grekland kan inte lösa de här problemen själva.

Hon menar att hela Europa måste hjälpas åt.

– Jag tycker att hela situationen känns så onödig, fortsätter Saskia. EU som helhet hade kunnat göra betydligt bättre än så här. Jag skäms faktiskt.

Hon är medveten om att flyktingfrågan är polariserad och att alla inte tycker som hon.

– De här människorna ställs inför ofattbara val och jag tror inte att man flyr om man inte måste. Jag önskar att alla politiker hade åkt dit för att se hur det är.

Saskia Titman jobbar vanligtvis på sjukhuset i Hässleholm och är glad att hon har en sådan förstående arbetsgivare som ger henne ledigt för att kunna ge sig ut på uppdrag.

Uppdraget på Lesbos varade bara i två veckor, men tidigare har hon varit ute i flera månader.

Blir det fler uppdrag?

– Ja, jag kommer att åka ut igen, svarar Saskia som även rekommenderar andra att åka. Det är lärorikt och mycket jobb, men det ger väldigt mycket tillbaka. För närvarande behöver man akutläkare och framåt april-maj ökar efterfrågan på sjuksköterskor.

Saskia berättar att hon absolut inte ångrar att hon gett sig iväg. Genom de här resorna har hon fått många vänner och kontakter som hon tror kommer att vara livet ut.

Har du något speciellt minne från din senaste resa?

– Jag minns att vi fick in ett litet barn som var kraftigt nedkylt. När vi värmt upp henne blev hon pigg och glad och log mot oss. Det är inte så ofta man får en så snabb återkoppling.

Ett annat minne är besöket på den så kallade ”livvästkyrkogården”.

– Här samlades alla livvästar från dem som kommit till Lesbos, berättar Saskia.

Bilderna på berget av västar är i princip de enda foton som hon har med sig hem.

– Man ville inte att vi skulle fotografera inne i lägret, berättar hon.

Minnena har hon däremot med sig. Och även flyktingarnas berättelser och deras förtvivlade blickar.