Ibland döljer röken ingen eld

I förra veckan kom företagshälsovårdens rapport apropå anklagelserna mot riksdagens talman Urban Ahlin (S) om sexuella trakasserier. Det konstateras att han förvisso har en burdus ledarstil, men att det inte finns stöd för anklagelserna om kränkningar. Hans eget parti Socialdemokraterna utredde frågan redan för tio år sedan, och har gjort det igen och båda utredningarna landar i samma slutsats som företagshälsovårdens granskning.

Det handlar alltså om något som hände för cirka tio år sedan. Det var då som en anställd inom Socialdemokraterna anklagade Urban Ahlin för sexuella trakasserier. Dagens Nyheter tog åter upp frågan för ett par månader sedan, och plussade på med färska uppgifter om hans burdusa ledarstil.

För egen del har jag haft svårt att förhålla mig till anklagelserna. Det är visserligen många år sedan, men jag har arbetat nära Urban Ahlin. Även om jag känner igen synpunkterna på hans ledarstil så är det trots allt något annat än sexuella trakasserier. Jag känner också, om än inte likaväl, Cecilia Eklund, som nyligen i DN gav den utsatta kvinnan sitt stöd. Jag uppfattar henne som en person med gott omdöme och stor integritet, vilket hon inte minst visade när hon skrev krönikor i Skånska Dagbladet.

Men nu är anklagelserna grundligt utredda och därmed borde frågan vara avgjord. Det är dags att lägga anklagelser och krigsrubriker till handlingarna.

Nja, för Urban Ahlin är det förstås inte riktigt så enkelt. Han har meddelat att han slutar som riksdagsledamot och talman i samband med valet i höst och därmed sätter punkt för en lång och lysande tid som framför allt utrikespolitiker. Förhoppningsvis går han vidare till andra spännande jobb eller uppdrag, men anklagelserna om kränkningarna kommer att förfölja honom.

Jag tycker inte att vi andra heller ska släppa historien. Offentliga personer måste räkna med en hård granskning och talmannen är definitivt en offentlig person. Urban Ahlin är som talman den främste företrädaren för Sveriges demokratiska system.

Samtidigt måste rimligen även offentliga personer omfattas av principen att ingen ska dömas på förhand. Dagens Nyheter har vidarebefordrat anklagelserna med minst sagt braskande rubriker och även i artikeln om företagshälsovårdens rapport upprepas anklagelserna på ett sätt som förstärker misstankarna mot Urban Ahlin.

Den här typen av journalistik har även drabbat andra. I min hemstad Norrköping anklagades nyligen ett kommunalråd för att vara korrumperad. De rättsvårdande myndigheterna betraktade anklagelserna som ogrundade, men det hindrade inte en lokaltidning från att förmedla dem. I formell mening var saken snabbt avklarad, men obehaget hos den utpekade lever kvar. Hur absurd anklagelsen än är finns det en känsla av att det trots allt måste finnas någon eld med tanke på all röd.

Seriösa medier vill vara ett värn mot falska nyheter och ryktesspridning på nätet. Det är bra. Företag med professionella journalister ska inte vara skvallertorg. Trots friande utredningar är Urban Ahlin förlorare, liksom den seriösa journalistiken.