Artisteriet räddar kvällen
Det är fullsatt i Konsertsalen inför premiären på ... har du sett världen. Med Nour El Refai, Edda Magnason och Mikael Wiehe på scenen, uppbackade av Malmö Symfoniorkester, blir detta en minnesvärd kväll på Malmö Live. I musikaliskt avseende.
Den som förväntat sig något slags dramatiserad framställning av Wiehes liv kan dock känna sig blåst på konfekten. Inte heller lyckas ...har du sett världen förmedla någon sammanhängande eller ens särskilt meningsfull bild av staden Malmös utveckling.
Jag vet inte exakt var processen gått fel, men det är uppenbart att vikten av dramaturgi har underskattats. Det börjar så bra med Nour El Refai som övertygar i några scener från Wiehes barndom och ungdomsår.
När ridån går ner efter första akten så tänker jag att det ska bli intressant att se hur den andra utvecklas. Men någon fördjupning blir det inte. Tvärt om så tappas berättartråden helt. Det blir än mer fragmentariskt och svårt att skönja något mönster.
Osökt kommer jag att tänka på tre föreställningar där det varit möjligt att förena musiken med ett biografiskt stoff så att en sammanhängande berättelse förmedlats till publiken.
I Jason Timbuktu Diakités självbiografiska En droppe midnatt, regisserad av Farnaz Arabi finns det en tydlig riktning. Där förenas det personliga med en övergripande berättelse om både politisk kamp och hiphopens historiska rötter.
I Niels Jensens Fan vad tiden går, som jag recenserade förra året, berättar artisten själv om livets framgångar och förluster. Allt i ett högt tempo och med en imponerande intensitet.
När jag för tre år sedan såg Globetrotters hyllningskonsert ”Tusen bitar” bars föreställningen också av ett personligt berättande. Anekdoter från turnélivet varvades med minnesbilder av den i förtid döde artisten Björn Afzelius.
Typiskt nog nämns Afzelius bara i förbigående i den nu aktuella ...har du sett världen. Kort sagt så är det mycket som slarvas bort i föreställningen. Fredrik Ekelund har skrivit manus, men hans text har fått alldeles för litet utrymme.
Det är något som brister när det gäller balansen mellan det dramatiska och det musikaliska. Om vi räknar bort pausen så varar föreställningen i två timmar. På den tiden kläms det in alldeles för många sångnummer. Då finns det inte tid till att också porträttera staden Malmö. Inte heller för att ge någon djupare bild av vem Mikael Wiehe är. Vi får veta varifrån han kommer, hur hans uppväxt var, men sedan? Ja, sedan får vi istället lyssna till vad hans sånger förmedlar.
Bilderna som flimrar förbi i bakgrunden hänger ibland samman med det som sker på scenen, men ofta inte alls. När Wiehe sjunger om Paris så visas rivningen av hus i Carolikvarteret. Kanske finns det en avsikt med kopplingen, kanske inte. Vid ett tillfälle ljuder pistolskott följt av polissirener i skenet av blåljus. Men det följs inte upp. Det blir många frågetecken i mitt anteckningsblock den här kvällen.
Svaren finns kanske i sångerna. Det musikaliska fungerar i alla fall utmärkt väl denna premiärkväll. MSO skänker nya dimensioner åt välkända låtar som ”Lindansaren”, ”Basin street blues” samt ”Flickan och kråkan” som får ett mäktigt lyft.
I den här tappningen låter ”Lindansaren” som något musikstycke av Nino Rota till en Fellinifilm. Det är riktigt spännande att höra. Dessutom har nog aldrig ”Keops pyramid” framförts i en så majetstätiskt mäktig version som denna kväll. På plussidan finns också Edda Magnasons sånginsatser, bland annat hennes fina tolkning av ”Titanic”. Det blir trots allt en högtidsstund för alla som älskar Mikael Wiehes musik. Det är artisteriet som räddar kvällen.
SCEN
… har du sett världen Premiär torsdag den 8 mars på Malmö Live
Musik: Mikael Wiehe
Manus: Fredrik Ekelund
Regi: Philip Zandén
Arrangör/musikalisk bearbetning: Jonas Nydesjö
Arrangörer: Anna-Lena Laurin, Ann-Sofi Söderqvist och Calle Rasmusson
Filmproducent: Magnus Gertten
Producent: Anna Modéer Wiking, Pange Öberg.
Medverkande: Malmö Symfoniorkester, dirigent Marit Strindlund, Mikael Wiehe, Nour El Refai, Edda Magnason
Betyg: 3