Jerry Williams har lämnat estraden

I söndags lämnade Jerry Williams estraden för gott och förenade sig med sina gamla polare, Elvis, Chucken och dom andra som var med och uppfann rock´n´rollen en gång i tiden. Fast Jerry hette förstås inte Jerry på riktigt. Och inte Williams heller. Nej, i telefonkatalogen stod det Sven Erik Fernström, om det nu stod något över huvud taget.

Erik föddes i onådens år 1942, när det var krig i världen och allmänt elände. Elände var det kanske inte riktigt hemma hos familjen Fernström i enrummaren på Huvustagatan i Solna. På armlängds avstånd från Råsunda fotbollsstadion, där laget närmast Eriks hjärta, AIK, spelade sina hemmamatcher. Men knappast något överflöd heller. Och det blev förstås inte bättre, när mamma Fernström gick bort 1954 och lämnade Erik, hans brorsa och pappan ensamma.

Det där med rocken, bluesen och soulmusiken kom tidigt. Under ”artistnamnet” Rock-Jerka, började Erik, vid sidan av sitt jobb som rörmokarlärling, sjunga i ett band som leddes av en yngling vid namn Jean William Kurenkoff. Men när Jean tyckte att han hade fått nog, övertogs kapellmästareskapet av Erik, som per omgående började kalla sig Jerry Williams. Kanske ville han inte skylta med sitt riktiga namn. Det hade varit likt honom. Sitt privatliv skyltade han nämligen aldrig med. Familjen var helig. Därmed basta.

Som 20-åring, 1962, lierade sig Jerry, eller Jerka som de flesta av oss sa, med gruppen The Violents. Det var då han blev upptäckt på allvar. Skivinspelningar som ”Darling Nelly Grey” och ”Hello Goodbye” slog ner som smärre bomber i den tämligen slätstrukna och snälla populärmusiken. Och det blev naturligtvis inte sämre året därpå, när Jerry och The Violents fick bli förband under en turné med en engelsk kvartett vid namn The Beatles. Sedan kom framgångarna slag i slag och Jerry for som en skottspoling, inte så sällan på motorcykel, mellan jobben. Till utlandsuppframträdandena tog han sig dock med allmänna kommunikationsmedel.

Det blev grammisbelönade skivor och turnéer i massor plus en lång rad uppdrag på TV och radio. Vem minns inte programmen med Jerry och Lasse Samuelsons Dynamite Brass i början av 70-talet? Och alla krogshower? Dessutom blev de ett tiotal gästspel på vita duken. 1963, samma år som jobbet med Beatles, gick en del av oss faktiskt på ”Åsa-Nisse och tjocka släkten” bara för att få se och höra Jerry. Att påstå att Jerry var en av de senaste 50 årens mest populära artister är knappast någon överdrift. Han blev så småningom så ”erkänd”, att han begåvades med en Guldmask (2003), Lisebergsapplåden (2004), 2010 års hederspris på Grammisgalan och fick vara med på Malena Ernmans album ”I decembertid” (2014).

2013 bestämde sig Jerry för att lägga av. Han var i alla fall 70 och lite till. Så han gav sig ut på sin ”sista” turné, The Farewell Show, med vilken han också gladde Malmö-publiken. Jättesuccé och utsålt överallt. Både unga och gamla sjöng glatt med i såväl de gamla välkända rockklassikerna och ”I Can Jive” som i en del nyare alster från finalalbumet ”Ghost Rider”. Och Jerka verkade trivas som fisken i vattnet. Så inte kunde han lägga av. 2016 var han sålunda tillbaka igen, och denna gång hade han döpt sin show till ”Man måste få lira”. Som om inte det vore nog dök han upp på stora scenen på Malmöfestivalen förra sommaren och möttes av jubel.

En lirare som Jerry Williams lägger aldrig av. Nu sjunger han vidare med sina gamla kompisar en trappa upp och ser till att det svänger. Sankte Per kan bergis inte sitta still!

Tack Jerka! Vi ses!