”Hon hade känsla för timing”

Barbro Svensson begrep betydelsen av timing. Vi visste det inte i måndagskväll men nu när den sorgliga nyheten nått oss förstår vi att hon tog ett grandiost farväl när TV-serien Bonusfamiljens sista avsnitt visades; med Barbro i rollen som Gugge när hon av vigselförrättaren tillfrågades om hon ville gifta sig med Birgitta (Marianne Mörck) och hon stönade fram:

Men för att ta det där med timing ett varv till: När televisionen var ny i skiftet mellan 1950- och 60-tal kom genombrottet som om en blixt slagit ner i folkhemmets vardagsrum tack vare den unga generation kvinnor som Barbro tillhörde tillsammans med Siv Malmkvist, Anita Lindblom, Inger Berggren, en mycket ung Ann-Louise Hansson och några till. De var arbetarklassens döttrar; de saknade utbildning, rutin och scenvana men de hade en medfödd känsla för det nya mediet, en rätt blinkning i rätt ögonblick, ett leende när kameravinkeln var rätt i rätt sekund. Deras manliga artistkolleger satt fast i radioåldern men tjejerna tycktes födda in i det nya TV-mediet. Tacka för att Europa låg öppet under några euforiska säsonger för Barbro och hennes svenska sceniska systrar. Utan deras insatser tror jag inte att svensk television så snabbt skulle få ett sådant genomslag så att den genast vände upp och ner på vår vardag. Säg den som vågade bjuda in grannarna på kaffe en kväll 1961 om ” hon den där Lill-Babs eller vad hon kallas” skulle sjunga i TV.

Det var sorgligt att se hur hon sprang gatlopp i den typ av press som lever på att sprida hel-, halv- eller kvartssanningar om känt folk. Det var också sorgligt att i Lasse Holmqvists Här har du ditt liv se paraden av karlar som hon på osäkra grunder kopplats samma med skulle bli klassisk TV-repris och köras om och om igen i år efter år. Trots att hon hela tiden förklarade hur hon mådde illa av inslaget redan första gången. I den känslan misslyckades hon med sin timing eftersom programproducenterna notoriskt valde att se åt ett annat håll.

Första gången jag såg Lill-Babs som hon alltid kallades på den tiden var 1956. Hon var 18 år, hade på sig en vid svart 50-talsklänning och sjöng i den svartvita långfilmen Suss gott där hon spelade landsortsflickan som lockats till storstaden. Rampljuset lyste i 62 år men nu har det slocknat. Hon förblev folkhemmets dotter in i det sista med en karriär av en längd och lyskraft som i den nya tidens dagsländeri inte längre är möjlig.