Fler arbeten måste förmedlas

Alliansen vill avskaffa kolossen Arbetsförmedlingen i sin nuvarande form om de vinner valet. Den ska ersättas med en mindre, strömlinjeformad myndighet med ett tydligare uppdrag. Det är ett välkommet besked att de övriga partierna sitter upp på Centerpartiets käpphäst.

Alliansledarna skriver i en debattartikel i Dagens Nyheter att det är en av deras viktigaste uppgifter att sätta folk i arbete. Det är korrekt: att föra en politik som skapar arbetstillfällen borde vara högsta prioritering för vilken regering som helst.

Det var tid för allianssamarbetet att presentera konkret politik. Att vara mot invandring räcker inte ens om man är Moderaterna: man måste också fråga sig hur man får samhället att fungera på bästa sätt för både svenskar och de invandrare som redan är här.

Och Arbetsförmedlingen fungerar inte. Den förmedlar inte tillräckligt många arbeten för att med fog kunna kallas just för Arbetsförmedlingen.

I Sverige beror arbetslösheten på matchningsproblem snarare än för få lediga tjänster. Resurserna måste i första hand användas för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden. Alliansen vill därför att privata aktörer ska kunna gå in och förmedla jobb och bli arvoderade efter resultat istället för att få resurser förutsättningslöst. Det finns absolut duktiga och engagerade arbetsförmedlare inom den nuvarande organisationen. Det har bara inte gått att vinna mot den otympliga institutionen och det krångliga regelverket.

Det är positivt att allianspartierna inser att kvalitetskontroll är en av de viktigaste frågorna för ett nytt format. Hur förhindrar man att oseriösa aktörer utan intresse för verksamheten ger sig in förmedlarbranschen och gröper ur förtroendet för det nya systemet? I sitt förslag talar de om ett strikt regelverk med tydliga uppföljningar. Uppföljningsberoende verksamhet är känslig: det är sällan det går att hålla en frekvens som ger önskat resultat. Som en medicin mot det anger allianspartierna att antalet aktörer ska begränsas så att det blir överskådligt. Förhoppningsvis är de medvetna om att systemet måste bli så nära idiotsäkert det går om det ska gå att bygga förtroende för det. Oegentligheter inom branscher som personlig assistans gör att många blivit mer skeptiska till avreglering.

Syftet med reformen är också att man ska lägga lejonparten av resurserna på dem som behöver hjälp och inte har egna förutsättningar att ta sig ut på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiska insatser för personer med god chans att på egen hand hitta ett jobb ska minimeras. Vilken glädje det vore om vuxna människor med rimliga möjligheter att hitta ett arbete kunde lämnas ifred under de månader som det tar från arbetslöshet till ett nytt anställningskontrakt och inte måste springa på arbetsförmedlingen eller tvingas in i någon form av ”verksamhet” som distraherar från egna initiativ. Alla som deltagit i den sorgliga charaden med att behöva söka ett visst antal jobb per månad, oavsett om det finns någon rimlig chans att få tjänsten eller ej, lär glädjas över detta.

Den som inte är redo för arbetsmarknaden ska få hjälp av den nya, strömlinjeformade myndigheten med till exempel arbetsträning och förberedande insatser. Bland de insatserna borde räknas utbildning. Vi har skapat ett samhälle nästan helt utan enkla jobb. Då får vi ta konsekvensen och ansvara för att utbilda folk så att de får en rimlig chans på en specialiserad arbetsmarknad.

Det enda rätta är att resurser och hjälp satsas på den som verkligen behöver den. Det är den som står långt utanför arbetsmarknaden som behöver få jobb förmedlade till sig. Andra klarar sig själva, även om det är osvenskt att tänka att staten inte ska vara vuxendagis.