Nattsvart drama om föräldrar och barn

Man behöver inte vara speciellt pessimistiskt lagd för att konstatera att det krävs mer och mer ansträngning för att vara optimist numera.

Vår värld behöver en totalrenovering och nu talar jag inte bara om världarnas krig utan också om de små problemen som är kullar i det stora perspektivet, men berg för den lilla människan.

Som vuxen kan man ju alltid säga att man får skörda vad man sått, men för barnen är skörden bara ett arvegods de aldrig bett om.

Andrey Zvyagintsevs nattsvarta drama Saknaden, om ett äktenskap i upplösning och dess konsekvenser har just barnets roll i en kall hård verklighet som tema. Boris och Zhenya skall gå skilda vägar och nu gäller det att sälja lägenheten och komma överens om vem som skall ha vårdnaden om sonen Alyocha, som ingen av dem har några känslor för.

Boris har hittat en ny yngre kärlek och Zhenya har likaledes hittat en ny framtid i en äldre älskare och i bägges nya relationer passar inte Alyocha in i bilden.

När Alyocha en dag försvinner tvingas föräldrarna ta upp kampen med sina egna samveten och känslor för att återfinna sonen. Det handlar mycket om det godas kamp mot det onda och efter den här filmen tror jag färre tror på talesättet att alla har något gott i sig.

Zvyagintsev försöker inte klappa publiken medhårs med kompromisser och någon insprängd feel-good-känsla för att lätta upp stämningen.

Det är mörkt och sorgligt på alla fronter och gott om djupdykningarna i människans dunklaste skrymslen. Inramningen av rysk byråkrati bara förstärker det mänskliga haveriet och det är bara att beklaga att realismen tyvärr är med verkligheten överensstämmande.

En stark film som håller publiken fångad i ett järngrepp fram till målsnöret.