Public service spelar viktig roll
Sveriges Television hör till de företeelser som svenska folket älskar att hata. Alla har synpunkter på nya program. Och visst kan man ifrågasätta program som Sveriges fetaste hundar.
Ändå är förtroendet för Sveriges Television och Sveriges Radio, det som tillsammans kallas Public service, fortfarande högt. I Medieakademins förtroendebarometer, som publicerades för ett par veckor sedan, har 58 procent av svenska folket förtroende för SVT och 65 procent för SR. Det innebär tredje respektive femte plats bland de företag och institutioner som är med i mätningen.
Det kan jämföras med att lokalpressen har förtroende hos 43 procent av svenskarna, en nivå som varit stabil de senaste åren. Däremot är förtroendet för kvällstidningarna (och TV3) mycket lågt, 10-14 procent och har alltid varit det.
Förtroendet varierar något beroende på politisk åsikt. Enligt årets förtroendebarometer har SD-sympatisörer lågt förtroende för SVT och SR, bara cirka 30 procent. Rödgröna sympatisörer har högre förtroende för såväl SR som SVT än allianssympatisörer. Hur det fördelar sig inom blocken är okänt.
Även om det är överdrivet att tala om ett ras i förtroendet för public service-kanalerna är det dock en klar minskning. En del av förklaringen kan vara SD:s ökade sympatier. När SD-väljarna hör ”sin” partiledare skälla på de etablerade medierna i god Trumpstil påverkas de naturligtvis.
Mer oroande är att även alliansväljare under den senaste mandatperioden tappat i förtroende. Det har länge bland Moderaterna funnit en stark kritik mot ”stats-tv”. Minns att flera nya M-statsråd 2006 avslöjades med att ha låtit bli att betala tv-licensen av ideologiska skäl. Kulturministern Cecilia Stegö Chilò tvingades avgå efter tio dagar på grund av att hon inte anmält sin tv.
Den systematiska och ideologiska kritiken från högerhåll, bland annat näringslivsfinansierade Timbro, mot public service har sannolikt också påverkat allianssympatisörerna. Varje misstag – och sådana görs naturligtvis många i ett stort företag som SVT – tas som anledning för ett ideologiskt angrepp på public service.
En som tog Medieakademins barometer som utgångspunkt för kritik mot public service var M-riksdagsmannen Lars Beckman. Han kastade fram förslaget att (kanske efter amerikansk förebild) ”dela upp SVT och SR i en tydlig socialistisk del och en alliansvänlig del”. Det var knappast seriöst menat och skulle innebära att public service-iden raderades ut.
I Danmark, med likartad organisation och liknande debatt, har Dansk folkeparti tvingat fram ett regeringsförslag om att skära ned anslagen till Danmarks Radio med 20 procent och sälja 40 procent av TV2.
Även om det objektivt inte går att påvisa någon systematisk politisk slagsida i SVT:s eller SR:s verksamhet måste bolagens ledningar och redaktioner ta det minskande förtroendet och den hårda politiska debatten på allvar. Reglerna om opartiskhet måste ständigt vara levande.
Men alla som för debatten utifrån ambitionen att rasera public service bör se utvecklingen i Polen och Ungern som ett varningstecken. Fri television har ett stort värde för demokratin.