Berättarkonstruktionen knakar hos Ferrante

Plågsam kärlek heter den andra delen i den mycket löst sammanfogade trilogi, som Elena Ferrante skrev nästan tjugo år före världssuccén med de fyra romanerna om de två Neapelflickorna Elena och Lila, och vars första mycket starka del, Dagar av ensamhet, kom i svensk översättning i höstas.

Liksom i de fyra romanerna om Elena och Lila tar staden Neapel stor plats i Plågsam kärlek. Den medelålders Delia som lever i Rom återkommer till sina barndomskvarter i Neapel, och de liknar bra mycket den inte så attraktiva miljö vi känner igen från romanerna om Lila och Elena.

Anledningen till återkomsten är att hennes mor Amalia hittats drunknad, och nu börjar Delia forska både i sin egen och i moderns bakgrund. Det blir en upptäcksfärd kantad av plågsamma och pinsamma avslöjanden och insikter. Fadern, en hötorgsmålare av sämsta slag, finns fortfarande kvar i trakten, och han har systematiskt genom åren utsatt modern för den mest brutala misshandel.

Nu verkar han också vilja ge sig på dottern. Men modern har inte varit ett undergivet offer utan tycks lika systematiskt ha provocerat fram misshandeln.

Det är en ren härva av sadomasochistiskt elände, som uppenbaras, där också en fetischistisk sockerbagare är djupt inblandad.

Författarens projekt, förutom att skildra just plågsam kärlek, är att successivt sammansmälta bilden av mor och dotter, Delia blir Amalia och Amalia blir Delia. Detta sker med fingerfärdighet, och Ferrante fångar Delias kris med raffinerad psykologisk skarpblick. Men det knakar en del i konstruktionen.

Avsikten blir för uppenbar, och Plågsam kärlek övertygar inte lika starkt som den mästerliga Dagar av ensamhet.

Men visst visar Elena Ferrante även här i de precisa detaljerna sin berättarkompetens, och det blir spännande att se hur Elena Ferrante knyter ihop säcken i den tredje delen, som ska komma till hösten.